Sverige lider av kollektiv introvertism!

Runt mars 2014, kort tid efter att jag började twittra från @Baksteg, insåg jag vilken unik möjlighet som uppstått observera Sverige utifrån perspektivet sociala medier på nätet.

Det är mycket dom observationerna som hjälp mig utveckla mina tankar och funderingar som sedan växt till idéer, teorier och till slut också projekt att vidareutveckla än mer fokuserat och även undersöka vidare genom kommunikation med andra.

Men i huvudsak, helt i onödan, har det varit en väldigt ensam sysselsättning. Under dessa 17 månader har jag stött på bara några få som haft modet våga sig på en riktigt öppen och resonerande dialog där ämnet handlat om för oss obekväma sanningar vända och vrida på.

Personliga påhopp

Skickade igår ut följande tweet:

Bloggtitelidé:

– Har vi skapat ett vad-var-det-jag-sa samhälle?#självbelåten #riskfritt #elände #OffentligaDebatten #massmedia #svpol

— Projekt Baksteg (@Baksteg) August 15, 2015

Var inte första gången jag skrivit ett tweet med en öppen fråga ställd utifrån mina egna observationer av hur människor i Sverige beter sig i publika digitala medier. Tweets där väldigt många borde känna sig direktträffade och åtminstone reagera genom att kalla mig idiot som öppet anklagar ”just dem” för något så personligt träffande.

Ville verkligen undvika tvingas konstatera situationen är så illa, att det gått så långt som att för många redan är så avtrubbade dom inte längre är kapabla att själva tänka och förstå hur otroligt mycket dom själva bidrar till den elända situation dom själva befinner sig i.

Ja, du bidrar massor bara genom att passivt sitta och tänka ”la la la” så fort något låter ansträngande och träffar dig och din vardag direkt och som du inte omedelbums kan konfrontera med någon klatschig etikett eller upprepande av annans åsikt.

Varför gör ni det så lätt förstå vilken otrolig utspridning den kollektiva introvertismen har fått tvärs över hela det svenska samhället?

Måste detta fortsätta ligga som ett stinkande smutsigt halvgenomskinligt skynke där bara några få återkommande semesterveckor under sommarperioden fortfarande ger svensken den kollektiva kraften bryta igenom den annars nedåtgående trenden…

Är den kollektiva introvertismen det synliga resultatet av hur snett debatten i Sverige hamnat i frågan om vad individualism handlar om och därmed undviker dess faktiska möjligheter låta oss tillsammans lösa vardagliga bekymmer och utmaningar?

Personlig utveckling

Mina år utomlands har lärt mig att det finns massor av andra perspektiv, kulturer och lösningar än dom ingrott svenska som fortfarande har så stark ställning i den offentliga debatten.

Idag har vi större möjligheter än någonsin förr att göra resor med andra utan att också tvingas till stora uppoffringar i den egna vardagen.

De underverk som allt fler går runt med i fickor, i handväskor och nu även fastspända runt våra egna kroppar ger oss den möjligheten, att dela med oss av våra upplevelser så att andra får möjlighet att återuppleva tillsammans med oss.

Tack vare den globala digitala infrastruktur som internet växt fram till så kan vi nu resa tillsammans i andras fotspår både samtidigt och nästan oavsett var i omvärlden dom råkar befinna sig.

Kvaliteten på berättelserna blir dessutom bara bättre. Bara för att YouTube slog igenom med roliga klipp från kommersiell TV och sedan gjorde katter till megastjärnor så tog det inte stop där. Massor av organisationer har idag egna kanaler på YouTube. Allt oftare dessutom genialt inbäddade i egna webbsajter för att kunna leverera en ännu bättre upplevelse till dig.

Det är nu redan längesedan antalet, för internet specialframtagna, kurser från kända universitet översteg 1 000. En utveckling mot fri tillgång till kunskap, lärande och utbildning som framförallt drivits på från universitet och andra organisationer i USA, det land som så ofta annars kallas kapitalismens Mecka av massmedia.

Det är den fria tillgången som gett mig möjlighet att, på alldeles egen hand och tid, personligt vidareutvecklas till att på olika sätt lära mig bättre förstå hur omvärlden faktiskt fungerar. Som varför konstant motståndspatrullerande för att bevaka egna inrutade territorier fortfarande är viktigare än riskera förlora någon sorts historisk maktposition även om allt talar för att det blir bättre då.

Jag har framförallt lärt mig vad jag personligen behöver göra, på ett för mig passande sätt, för att hitta tillbaka till ett vardagsliv fullt med spännande upplevelser där jag skapar värde genom att hjälpa och underlätta för andra, där mina kunskaper kan berätta om möjligheterna och om hur en bättre framtid kan utvecklas.

Den läroprocessen var allt annat än lätt, men har bevisligen fungerade när jag väl tog möjligheten göra på mitt eget sätt.

Det fina är att du har precis samma möjligheter (friheter) som jag välja var du investerar din egen tid. Du behöver bara sluta tro någon annan alltid först måste ge dig lov eller instruktioner för hur det ”måste genomföras”.

Ingen annan än du själv kan välja att bli fortsatt söndermald och slutkörd av passivt konsumerande av den offentliga debattens oförmåga att lösa våra vardagliga samhällsproblem. Du kan lika fritt välja att istället aktivt vara med och göra skillnad utifrån dina verkliga förutsättningar och samarbeta med oss andra om nödvändiga förändringar.

Bara viljan använda, lära och förbättra medan vi utvecklar tillsammans kommer räcka väldigt långt.

Bara du själv som kan välja om passivt eller aktivt erbjuder dig mest värde att långsiktigt investera din egen tid i.

Det osynliga kollektiva grupptrycket

Så länge jag kan minnas så har grupptryck i olika former alltid spelat en stor roll i samhället. Ofta har avarter som gruppmobbing och felaktigt tolkande och användning av någots popularitet legat bakom att det återigen blossar upp som problem.

Just att något är ”populärt” används ofta som någon sorts underförstådd ursäkt av dom inblandade att fortsätta den bråkande vägen. Till slut blir just den underförstådda ursäkten oroväckande ofta det enda som återstår, det som håller den tärande debatten vid liv i det fortsätta publika bråkandet.

Till vems och vilken nytta?

Dessa ofta väldigt anonyma orsaker tillåter vi fortfarande få styra och ursäkta samhällets kollektiva framfart. Oavsett om resultatet är bra eller dåligt eftersom dom flesta av oss helt enkelt inte orkar streta emot längre. Gruppmotståndet känns ogenomträngligt.

Egentligen är det inte så konstigt. I takt med att samhället blivit allt trängre, allt stressigare och allt svårare att själv navigera fram genom så fungerar det anonyma kollektiva klagandet oförskämt bra.

Det är så lätt att bara skylla ifrån sig på att det är något/någon annans fel att vårt eget liv inte utvecklas bättre. Det finns också något personligt tröstande i att veta andra minsann har det ungefär lika jävligt eländigt och illa utgångsläge som oss själva.

• Mår du verkligen bättre av det?
• Mår du bättre av det idag än du gjorde förra året, för 5-10 år sedan eller när du själv gick i skolan?
• Har dina drömmar från då infriats eller har ditt liv inte alls utvecklats så som du då hoppades?

Mina drömmar från förr har inte det, men nu har dom fått nytt liv och dessutom sällskap av allt fler nya drömmar i takt med att mina observationer av omvärlden ger mig ny värdefull egen kunskap att använda.

Framförallt tack vare dom i praktiken oändliga möjligheter vi idag har att snabbt hitta just den kunskapen som behövs just i det tillfället för att lösa just det problem som just då bråkas med. Ofta i form av små detaljer som snabbt och enkelt kan undanröjas för all framtid istället för fortsätta som ännu ett gnagande problem som ligger och pyr.

Jag frågar mig inte längre om ”Var det verkligen så enkelt?” eftersom det numera händer för många gånger dagligen. Konstaterar istället återigen förtjust att: ”Ja, så enkelt var det faktiskt!”

Jag har på egen hand lärt mig att bryta min introverta personlighet som så länge höll mig tillbaka och gjorde mig till ett enkelt offer att skuffa undan och med återkommande depressioner och andra psykiska hälsoproblem som påföljd.

Jag är bevis på att det faktiskt går att tänka sig fram till bättre fungerande tillvaro där nya situation inte längre är höga murar av problem och motstånd utan istället möjligheter såsom att samarbeta med andra för att snabba på utvecklingen än mer.

Möjligheter att förpassa gårdagens sanningar till historieböckerna där dom hör hemma.

Baksteg – Första #47

Arbetet med eboken Baksteg – Första #47 må ha börjat som ett test för att kolla hur enkelt det går, att med fria resurser, att själv producera en bok med dagens tekniska möjligheter. Men medan jag, med start förra söndagen, inledde arbetet så förändrade förutsättningarna av upplevelsen av att i kronologisk ordning göra en djupdykning ner i mina sista fyra månader av kontinuerligt bloggande.

Jag fick snabbt svar på att ambitionen utveckla bloggandet mot mer nutidsberättande fungerat bättre än vad jag vågat hoppas på. Det var så lätt följa mina gamla tankar och se hur dom utvecklats blogginlägg för blogginlägg. Hur min kunskap växt för varje gång jag tvingat mig själv att formulera tankar till ord, meningar, stycken och fram till varje klick på knappen Publicera.

Boken representerar den process jag under dom sista fyra månaderna genomgått för att vidareutveckla det jag vill göra med början från Baksteg Blogg.

Det är också denna process som gjort det möjligt att återvända till och omvärdera min gamla roll som Redaktör. Mina observationer säger svenska massmediala organisationer fortfarande är fruktansvärt fastlåsta i den allt mer föråldrade strategin att schemalägga publiceringen på fasta tider. Tider som du som användare (konsument) i dagens digitala och uppkopplade verklighet har allt färre anledningar att foga dig efter.

i Redaktörens nya digitala utgångsläge publicerades mina första resultat av den omvärdering som behövs för hur redaktioner behöver anpassa sig till den nya digitala verkligheten. Sedan dess har jag även anpassat rollerna på sidan Medhjälpare utifrån det tänket. Rollen som Redaktör kommer fortsatt vara central och väldigt viktig för att utveckla både budskap och kvalitet i innehållet från den samlade ambitionen.

Dock handlar rollen Redaktör, precis som alla andra roller, idag om annat än det sorts ledarskap som förr, av fysiska utrymmesskäl, handlade om begränsa och refusera. Nu när analoga linjära envägsmedium som papper, TV och radiokanaler inte längre begränsar utrymmet så kan fokus istället läggas på underlätta samarbetet och utveckla berättandet så att fler ges möjlighet lära samtidigt som vi också skapar innehåll av ännu högre kvalitet.

Istället för att slösa energi på att bevaka våra roller, positioner och andra statussymboler kan vi nu hjälpa andra berätta sin historia och dela med sig av sina upplevelser och erfarenheter. För mig känns det som en naturlig följd av att slippa bevaka egna territoriet (som en roll är) i rädslan att någon annan snor den från oss.

Efter att boken släpptes (publicerades i torsdags) har jag gått igenom fler fasta sidor (Erbjudande, Samarbeten och Bakom Baksteg) och redigerat om innehållet utifrån mina nya och uppdaterade kunskaper. För mig är resultatet att sidornas gamla innehåll bleknar, rent ut sagt, i förhållande till det nya innehållet.

Det mentala utrensande av gammalt tankeskräp som arbetet och skapandet av boken också ledde till har på ett fantastiskt sätt gett mig möjligheten att bokstavligt talat skapa ett användbart avslut på mitt gamla jag. Inte för att glömma, för att kunna återminnas och dra ny kraft från när så behövs.

Nu känner jag genuin stolthet över att på så kort tid har lyckats vända från ett så hopplöst läge (för knappt två år sedan) till något som dagligen fyller mig med visioner om en allt bättre framtida utveckling.

En utveckling jag dessutom inte delar ensam utan där vi alla får allt större möjligheter att tillsammans och på smartare sätt kunna vara med och lösa så mycket av den skit som fortfarande gör vardagen till ett eget personligt helvete för så många.

Kollaborativt är det nya kollektiva tänkandet

Vi kan hjälpa varandra lyfta bort det grå illaluktande skynke som effektivt kväver vår drivkraft, motivation och vilja skapa något som förändrar gårdagens syn på vardagen till något användbarare och mer framtidsorienterat.

Något som jag blir allt mer övertygad om att du faktiskt vill vara med och skapa och där du även får allt bättre möjligheter vara med och utforma så det fungerar ännu bättre i din egen vardag. Först behöver vi bara bryta den destruktiva kollektiva introvertism som fortfarande får ett allt starkare fäste i det svenska samhällssystemet och som så effektivt mentalt grusar våra möjligheter.

Du väljer själv var du vill investera din egen tid och möjligheter.

Jag väljer att fortsätta lägga min tid på det öppna kollaborativa samhället som också finns överallt.

Läs mer:

• Den tärande Offentliga Debatten
• Det offentliga debattklimatet i Sverige är sjukt!
• Den närande Offentliga Dialogen online