Att underlätta för varandra skapar nya indirekta värden

Under en länge tid har jag utvecklat någon sorts hatkärlek till ordet ”att”. I mina texter har ordet stuckit ut mer och mer, skrikit rakt in genom mina ögon om att här behöver tänkas om, om det nödvändiga i ändra betydelsen från för mycket om att bara konstatera elände till något mer användbarare.

När vi hör och ser på nyhetsmedias rapporter om ”att något har hänt”, ”att det är någons fel” och ”att någon ska få skulden” så har jag bara mått allt sämre. Detta bombardemang av eländesbevakning, som vi överöses med varje dag, vilka långsiktiga negativa effekter har inte den dagliga upprepningen haft på mig, på oss massmediakonsumenter?

Är det därför så många passiva läsare, lyssnare och tittare sen så snabbt, allt för enkelt, använder eländet som matas ut, även i digital form, för att i sina egna sociala kanaler ventilera den egna frustrationen och missnöjet om att utvecklingen i vårt gemensamma, allt mer globala, samhälle går åt fel håll?

”Att” kan användas annorlunda

Det att som nyhetsmedia främst använder är det som också tjänar deras egna syften bäst. Det är det att som gjuter olja på elden och får eländesbevakningen att brinna allt värre. Där den allt svartare röken skymmer verkligheten allt bättre.

Det att som får sociala medier att svämma över av desperat och frustrerat upprepande av andras åsikter i uppföljningar från läsare, lyssnare och tittare om att det visst är minst lika eländigt i deras egen vardag.

Ett att som snabbt leder bort fokus från vad det egentligen handlar om. Det som hände bakom den utlösande faktorn, den faktor som eländesmedia valt sikta in sig på därför att det placerar dem själva i centrum av händelserna. Där dom likt gammaldags trafikpoliser bara behöver vissla och vifta fram för att kunna fortsätta styra eländesuppföljningen.

Det att gammelmedia har upptäckt gör dem själva till fortsatt relevanta aktörer i samhället.

Att det är fel spår leda in debatten på har allt för många helt missat!

Jag tycker inte alls om det sättet ”Att” används!

Däremot tycker jag om Alexandra Pascalidou och det sätt hon använder för att förmedla berättelser. Berättelser tagna ur vardagens verklighet. Berättelser om människor och grupper som kommit i kläm i vårt gemensamma samhället, men ändå kämpar vidare i det lilla för det går ju inte att ge upp.

Som i dokumentären Vad är det för fel på grekerna?

En fantastisk dokumentär som tar oss bakom dagens massmediala eländesbevakning och in i människors hem, vardag och de utmaningar dom dagligen som individer tvingas genomlida därför ”Att dom som har makten att bestämma så kapitalt har misslyckats!”.

Det att Alexandra berättar om är konsekvenserna politikernas agerande lett till. I den verkligheten, vardagen för dom flesta av oss, är inte skuldkastande och offentlige hudflängande viktigt. I den verkligheten handlar det allt mer om att bara överleva en dag i taget och att vägra ge upp hoppet om att det kommer bli bättre.

Personer som Alexandra får mig att minnas tiden jag följde med min egen pappa, då han som frilansande lokaljournalist bevakade det som hände i och kring Moheda där jag växte upp. Tiden då den övervägande delen av journalistiken gjort rättare skillnad i samhället.

Jag minns det leende mottagande vi nästan uteslutande fick, ofta ackompanjerat med tack för tidigare publicerade och uppskattade notiser från det som hände lokalt. Tidigt förstod jag att det var viktigt för läsarna och en av huvuduppgifterna för journalistiken.

Att berätta om det som berör subjektet, dess omgivning och att sprida information som förklara den egna vardagen, som underlättar vårt sökande efter lösningar mot en bättre framtid och mot nya intressantare upplevelser.

Det är bättre användning av att något behöver berättas, just eftersom det underlättar och förklarar så att vi andra lättare kan förstå vad som egentligen händer. Det att som berättar orsakerna bakom, som vi kan känna igen oss i, och kommer från dom som själva upplever det i sin egen vardagliga verkligheten.

Missa inte att ”Vad är det för fel på grekerna?” börjar från November 2011. Alltså inte dom kriser som nu 2015 är ännu värre för Greklands befolkning. Det framgår tyvärr inte på varken SVTplay eller SVT’s huvudsajt som annars brukar vara noga med att skylta med detaljer som inspelningsdatum…

Igenkännandet skrämmer

Varför reagerar så många då så fel på dom typerna av ”att” som beskrivs ovan?

Jag tror det är så enkelt som att handla om vårt eget igenkännande. Att vi i andra människors vardag upptäcker att där kämpas det med samma vardagliga utmaningar som vi själva tvingas släpa vidare.

Det skrämmer därför vi helt plötslig inte längre kan känna oss unika, att vår egen eländiga situation, desperation och frustration delas av fler. Inte bara i Sverige utan även utomlands i länder som Grekland.

Då blir det helt plötsligt enklare att reflektera bort, att hoppa på eländeståget och elda på bortskyllandet som massmedia matar oss med.

Då flyttar vi snabbt och enkelt bort fokus från att behöva tänka, att behöva fundera och att behöva tvingas till eget ansvar om vår egen situation. Att, hemska tanke, tvingas till dialog utifrån sin egen situation, sina egna erfarenheter och förutsättningar.

• Hur många mår egentligen bättre av att ventilera sina reaktioner på det sättet?
• Hur bra lösningar och förbättringar av vårt gemensamma samhälle har det lett till?
• Tror nyhetsmedia på fullt allvar att dom skapar samhällsnytta av eländesrapporteringen?

Det äkta värdet ligger i det indirekta

…det användbara värdet ligger i igenkännandefaktorn!

Värdet för oss själva ligger i när vi känner igen oss i andras situationer och därmed får nya perspektiv, uppslag och fakta som kan användas till förstå det vi själva behöver och kan göra.

Det värdet handlar om att vi då kan börja underlätta för varandra. Att tillsammans kan vi göra vardagen bättre genom att inte längre gömma undan oss själva av rädsla för att andra ska upptäcka hur eländigt våra egna liv utvecklas till.

Det självdestruktiva beteendet leder bara till mer elände, både för oss själva och omgivningen. Där finns inte dom svar och lösningar vi så desperat suktar efter.

Vi behöver bli modigare och våga visa att det är helt OK att misslyckas om och om igen.

• Omvärlden är inte statisk
• Omvärlden förändras konstant
• Omvärlden tillhör oss alla

Det är vår rättighet, och skyldighet, att ta vara på dom möjligheter vi faktiskt har att göra bättre skillnad.

• Att utgå från oss själva, vår egen unika situation och förutsättningar.
• Att vara med och förändra till det bättre.

Därför jag tänker fortsätta förändra min tolkning av ”att” till något mer användbart.

Därför jag blev så glad att vardagsmedia ännu inte är ett förstört koncept.

Istället något vi tillsammans kan skapa något värdefullare och mer användbarare av.