Är det bipolär jag är?

, , 4 Comments

Jag har just sett tredje och sista delen av Ann Heberlein serie Mina två liv. Nu sitter jag här och funderar över allt jag kände igen från Anns och alla andra medverkandes berättelser.

bipolar

Jag känner igen mig inte bara hur jag mår just nu utan kan också reflektera tillbaka på min egen historia, allt jag upplevt och genomgått hittills under mina 47 år.

Det blogginlägget skrev jag för snart en månad sedan, således före Mina två liv hade publicerats. Jag väntar fortfarande i kö för att få min diagnos, få veta vad samhället kommer att klistra på mig för etikett så att jag äntligen kan få möjlighet att utgå från något som andra faktiskt kan förstå.

Mina dialoger med läkare, terapeuter och andra har fått mig att förstå att diagnos – att jag är någon mental etikett – är enda sättet för mig att hitta rätt i samhället. Jag behöver det som utgångspunkt för att få innehållsdeklaration och en beskrivning som andra kan förstå orsakerna bakom att mitt psyke är något mer avancerat än åkattraktionerna på Liseberg några kilometer från där jag bor.

Happy & Sad

Jag gillar inte etiketten bipolär, framförallt som den innehåller “bi” som om det bara fanns två lägen. Få av historierna i Mina två liv berättar om någon magisk knapp som får drabbade att svänga mellan antingen/eller, alltså att hen antingen är manisk eller deprimerad.

Att vänta i kön lät mig koppla från…

När jag äntligen fick positivt svar på remissen, att jag var accepterad och kommer att få hjälp, och förhoppningsvis rätt diagnos, så släppte mycket för mig. Äntligen fick jag möjlighet att koppla bort den externa pressen och kraven från Psykisk ohälsa i Sverigedet anonyma samhällets osynliga krav på mig. Jag fick en paus från det samhällssystem som enligt Socialstyrelsen gjort att 20-40% av befolkningen i Sverige är drabbad av psykisk ohälsa.

Bilden till höger är från sidan 9 i Socialstyrelsen rapport Psykisk ohälsa bland
unga från 2013. Den markerade texten nämner dock befolkningen, vilket jag tolkar som alla som bor i Sverige.

20-40% motsvarar alltså 2 till 4 miljoner personer bara i Sverige. Lägger vi till alla som indirekt drabbas såsom familj, vänner och arbetskamrater så kan vi nog utgå från att över halva svenska befolkningen påverkas av dessa etiketter.

Ändå hanteras det som om det är unika händelser, något väldigt personligt som det skall hymlas med!

Tack vare den paus jag fått, medan jag väntar i kön, har jag fått tid att fundera. Jag har även använt mig av dom möjligheter vi idag har att själv lära mig mer om detta och mycket annat.

Tack vare pausen från samhällets alla krav, måsten och konstiga schemaläggningar så har jag fått tid att processa mina tankar och bearbeta dem med hjälp av all ny kunskap jag tagit del av, inklusive mängder av fantastiskt intressanta och givande dialoger med vanliga människor runt om i Sverige och världen.

Skammen

Jag hade länge skamkänslor över hur jag betedde mig, speciellt mot nära och kära. Nu förstår jag att det inte är något unikt för mig, det är något som majoriteten av dem jag pratat med också tydligt haft/har. Anns serie visar, i alla fall för mig, att den egna skammen över att ha vad samhället definierar som psykisk ohälsa, en sjukdom, är väldigt vanligt.

Jag känner ingen skam längre. Istället är jag förbannad över hur illa samhället har hanterat detta. Inte minst när jag läste Socialstyrelsens rapport från 2013 ovan blev jag extra förbannad.

Deras egna beräkningar, från enkäter m.m., säger att 2-4 miljoner i Sverige redan är drabbade. Att kön är minst 6 månader för mig, därför att behoven är så fruktansvärt stora, är ytterligare bevis för mig om att min skam varit missriktad, introvert om mig själv.

När ska det offentliga Sverige, våra folkvalda politiker, sluta tjafsa som i morse när…

Partiledardebatt…ovanstående höll låda i riksdagen.

Så lite ansvar, så mycket skylla ifrån sig 🙁

 

 

 

4 Responses

  1. Sofia

    2016-01-12 03:27

    Är det någon som vet om denna serie/dokumentär går att få tag i? Någon som kanske spelat in denna eller så? Maila mig gärna / sofia

    Svara
    • thomas

      2016-01-14 04:18

      Hej Sofia,

      Serien är tråkigt nog bortplockad från SVTPlay. Däremot så hittade jag en del på Utbildningsradions sajt (http://www.ur.se/Produkter?q=bipolär), inkl en föreläsning av Ann Heberlein från 2013. Någon av dom inspelningarna kan säkerligen ge dig något användbart.

      /thomas

      Svara
  2. Lina Tsutsutmi

    2015-06-28 14:49

    Jag tyckte dokumentären var jätte bra, framförallt för anhöriga som inte alltid förstår hur det känns.
    Jag har också haft mycket skam kring min bipolaritet. Det tog långt tid för mig innan jag kunde berätta öppet och det är tråkigt att vi fortfarande har dem fördomarna i samhället.

    Själv har jag också haft problem med fsk och soc, det tar alldeles för långt tid och det gör mig förbannad. Bara för att vi inte har en fysisk skada, så betyder det inte att vi kan vänta längre. Oftast behöver vi hjälp fort och det är tråkigt att det går så långsamt.
    Jag hoppas att det ändrar sig snart…

    http://www.jagarbipolar.spotlife.se

    Svara
    • Thomas Svenson

      2015-06-29 16:20

      Hej Lina,

      Visst var serien bra. Kunde riktigt se hur skönt det kändes för dom medverkande att för en gångs skull kunna berätta om vad det egentligen handlar om. Alla leenden vi fick se…

      Just det här att inte bli förstådd av samhället seglar för mig upp som det största problemet för oss som inte passar in i det samhällssystem som genom historien byggt på till vad vi idag har. Där finns nog även roten till att så många får skamkänslor av att inte passa in, att vara annorlunda och inte få vara med och bidra utifrån våra förutsättningar.

      Vad som är positivt är att så många av oss nu inte längre bara sitter och väntar på vår tur. Istället använder vi moderna möjligheter till att upptäcka varandra, diskutera våra erfarenheter och hur vi själva kan påverka och förbättra situationen inte bara för oss själva utan även för samhället i stort.

      Förändringen är redan påbörjad. Även om det fortfarande går långsamt så ser jag en positiv utveckling som sakta går allt snabbare. En utveckling som jag blir allt mer övertygad om kommer att göra allas vardag bättre.

      Ge inte upp din kamp mot fsk och soc, dom har sina föråldrade regler som behöver åtgärdas. Din kamp är inte ensam, jag försöker också förändra systemet på mitt sätt, som med den här sajten, och vi blir hela tiden fler som fått nog av att snällt bara sitta och vänta på att nödvändiga förbättringar sker. Tillsammans kan vi se till att dessa förändringar sker snabbare och att dom dessutom kommer att utvecklas till samhällsvinster som alla får nytta av.

      Svara

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.