Idag, måndagen den femte december, har det gått en hel vecka sedan min gallstensoperation. Sju dygn av återhämtning och massor av funderande om och kring upplevelsen. Utan tvekan också från ett av mitt eget livs absolut största förändringar hittills.

Det sista jag minns, från före operationen, var att en av sköterskorna bad mig sträcka ut min högra arm längs med kroppen och göra tummen upp så att hon med lakanet kunde fixera armen intill kroppen. Minns också att jag hann börja tänka det lät rätt komiskt göra tumme-upp före uppskärningen. Sen minns jag inte mer… hon hann knappt påbörja fixera armen innan jag slocknade. Där kickade narkosen in och jag drogs iväg in till drömmarnas rike. Flera hade berättat att man inte drömmer under narkos, men så var definitivt inte fallet för mig.

Bumlingen ultraljudsskannad

Istället befann jag mig plötsligt någonstans som på alla sätt och vis upplevdes som paradiset. Någonstans där jag var full av lycka och där härliga känslor bubblade över. Där fanns sandstrand, med palmer och böljande vågor, strålande sol och en underbart fläktande skön bris som jag vandrade runt omkring i. Det var så oskuldsfullt, så oförstört och det kändes som om jag gick som på bomull.

Det var underbart och fridfullt vara som ett med naturen, och där fanns inga andra människor eller av civilisationen störande skrammel och andra oljud.

Där ville jag stanna, ville absolut inte att den härligheten skulle ta slut.

Men, det gjorde den!

Plötsligt låg jag ner, fixerad och vaken!

Med ögonen uppspärrade tittade jag mig förvånat runtomkring. Tog några sekunder sedan återkom verkligheten när jag tittat runt och insett jag låg i en operationssal.

– ”Är det redan över?” frågade jag halvt förvånad, halvt automatiskt och reaktivt.

– ”Ja, allt gick perfekt. Helt enligt planerna!” fick jag som lugnande svar av en vänlig röst.

Kände efter, kände ingenting. Ingen smärta, inget illamående och inget obehagligt eller oroande överhuvudtaget.

Kunde börja röra på mig, kunde börja tänka klarare och upptäckte snart jag kände mig ovanligt lugn och förvånansvärt samlad.

– ”Hade operationen verkligen hänt?” började tankarna smått undra.

– ”Borde jag inte må illa?”, ”Borde inte någon sorts känslomässig reaktion komma?” var nästa frågor som dök upp i mina tankar.

Det var konstigt, det var i stunden en obegriplig och smått surrealistisk upplevelse under den första timmen. Det var också befriande och med växande lättnad som långsamt hjälpte mig till att mjuklanda i en allt klarare vetskap om att en ocean av latent oro höll på att försvinna framför mig. Från min egen framtid! För alltid!

Gallstenen fanns nu i en plastburk på bordet bredvid sjukhussängen, i rummet jag blivit körd till och skulle ligga kvar på till dagen efter. Jag låg långa stunder och tittade på den – Bumlingen. Tog burken i handen, vände och vred och studerade stenen från alla möjliga vinklar.

Gallsten jämfört med snusdosa

– ”Jösses vad stor den är!” Var inte längre konstigt alls förstå hur den ställt till så mycket genom det sista dryga året, tänkte och funderade jag över.

Så mycket smärta, så oändligt mycket fysisk och mentalt smärta från år tillbaka som nu symboliskt låg där i en halvt genomskinlig plastburk. Ute från min kropp, ute från mitt sinne. Så enormt mycket historiskt kaos som följde med den ut.

…fanns bara önskan om döden

Äntligen fanns Bumlingen på utsidan, där den hör hemma. Äntligen kommer jag slippa den undermedvetna – ofrånkomliga – oron inför när nästa helvetiska gallstensattack plötsligt skulle byggas upp för att slutligen under flera timmar fastna i en singularitet av oändligt plågsam smärta. Smärta som fullständigt – oftast minst 5-6 timmar – skulle dränera mig på fysisk och mental energi. Smärta så olidlig att det till slut fanns bara önskan om döden som enda kvarvarande utväg bort…

Händelseförloppet hade efter minst 60-70 attacker under dom sista 16 månaderna blivit så bekant:

  1. Gallsten utanför på magenFörst den kramande växande värken 5-6 timmar efter jag råkat få i mig något olämpligt som krävde galla.
  2. En timme, eller så, senare illamåendet som signal att förbereda mig på timmar av helvete.
  3. Därefter oftast mer än tio besök på toaletten för att tömma maginnehållet, med drickande av mycket vatten emellan för underlätta inför nästa besök.
  4. Om kallsvettningen då kommit igång visste jag vart det skulle sluta…
  5. Nu varvades besök på toaletten med ihopkrypandes, fullt påklädd, skakandes av kallsvettning under täcket i sängen.
  6. Hela tiden som värken växt, för att gå över till ren smärta fokuserad bakom nedersta revbenet på höger sida, där gallblåsan kämpade febrilt med att trycka ut Bumlingen utan att jag kunde göra något något annat…
  7. …än att mentalt försöka stålsätta mig för att genomlida timmar av olidlig konstant smärta.

Scenariot blev med tiden så bekant och mentalt inetsat att jag blev allt bättre på att förbereda mig inför vad jag visste exakt skulle hända. Resultatet av alla dessa attacker är att jag fått en helt ny uppfattning om tid och rum, om att leva i nuet och kunna fokusera på vad som verkligen är viktigt i den situation och det sammanhang som gäller i just det aktuella ögonblicket.

Upplevelserna har också gett mig massor av ”påtvingad” mental träning av att hantera smärta. Som att smärta är tillfälligt och genom att förbereda sig bättre så kan den hanteras på ett sätt som inte längre skapar den panik, illamående och annat jobbigt som tidigare uppstod, exempelvis, varje gång jag var tvungen att få en spruta instucken i min kropp någonstans.

Nu var det över!

– ”Nu blir det inga fler gallstensattacker!” kunde jag långsamt bygga upp till ett allt mer trovärdigt konstaterande om, tänkte jag där i sjuksängen medan jag fortsatte studera Bumlingen i plastburken.

Bumlingen, nu en extern symbol för så mycket historisk problematik och smärta, låg ju nu där och skramlade i plastburken jag höll i min hand!

Jag började känna mig fri. Befriad från något som på ett så fruktansvärt och näst intill fullständigt okontrollerbart sätt plågat och under så lång tid gjort det praktiskt taget omöjligt att långsiktigt kunna planera och bygga min egen hållbara framtid till ett självständigt och meningsfyllt liv.

Närvarande, samlad och medveten

Tre ord som sammantaget förklarar mycket om hur bra jag har lyckats hantera den här – mitt livs stora utmaning.

Det har nu också gått drygt två år sedan jag skrev dagboksinlägget som började med:

”Mitt problem handlar inte om att jag inte förstår samhället, det handlar om att samhället inte vill förstå mig!”

Hela dagboksinlägget finns publicerat i 6 månader senare, väntan går sakta vidare från maj förra året. Där finns också upprinnelsen beskriven, om att jag då, för drygt två år sedan, blev hämtad av två vänner och körd till psykakuten på Östra Sjukhuset i Göteborg. Då efter att jag i praktiken hade gett upp och fullständigt förlorat hoppet om att det fanns någon meningsfull framtid för mig.

Idag ser jag tillbaka på natten på psykakuten som händelsen då jag nollställdes, då jag mentalt fick starta om och gavs möjligheten att få återupptäcka omvärlden på nytt. Det har utvecklats till min egen historiska tidsstämpel och förvandlats till ett ytterst användbart utgångsläge att fortsätta rehabilitera mig själv utifrån. Händelsen har gjort det lättare att undvika känslomässigt fastna i alla, dessförinnan, jobbiga upplevelser som så starkt bidrog till den psykiska ohälsa jag under så många år gång på gång körde fast i, och som resulterade i återkommande depressioner, ångest, krossat självförtroende, urusel självkänsla och total vilsenhet i livet…

Det har varit en lång och krävande väg tillbaka från det avgrundsdjupa svarta hål jag då befann mig i. Det har varit allt annat än lätt att steg för steg och bit för bit lära om, tänka om och långsamt byggas upp på nytt för att lyckas ta mig hit till där jag idag mentalt befinner mig. Hit där jag nu efter operationen också har fått möjligheten till långsiktigt hållbarare rehabilitera mig fysiskt och i kombination fortsätta skapa den stabilitet som är nödvändig för ett eget framtida självständigt och meningsfullare liv.

Nu känner jag mig närvarande. Idag har jag verktygen för att samlat sätta mig in i dom dagliga situationer och sammanhangen som uppstår både planerat och oplanerat. Och min förmåga att göra medvetna val som leder till kontinuerligt märkbara förändringar och förbättringar finns där, och utvecklingen fortsätter numer stadigt och allt stabilare åt rättare håll.

Händelseförloppet leder någonstans

I dagboksinlägget skrev jag också:

”Grejen är bara det att jag inte kan hitta orden och sätten att på ett enkelt sätt beskriva något.”

Där syns och märks en av dom riktigt stora förändringarna. Den användalära och förbättra-process jag för två år sedan satte igång har fungerat långt utöver mina vildaste drömmar och fantasier.

Bekräftelse på utvecklingen fick jag, exempelvis, en majdag tidigare i år och finns beskriven i blogginlägget Skynda långsammare och mer eftertänksamt, blir lugnare så. Det ifrågasättande av mig själv, mina kunskaper, min kompetens och den ständiga oron och stressen över att bara vara i vägen, inte vara välkommen någonstans – som förr dominerade och plågade – finns väldigt lite kvar av.

Sedan en tid vill jag inte längre försvinna. Det behovet känns idag väldigt främmande och långt borta. Nu är dom mer som historiska episodiska händelser och upplevelser med marginell risk bubbla upp och på nytt ta över och dominera på förstörande sätt. Nu är dom användbara erfarenheter som istället gett mig resten av livet utforska, uppleva och bygga vidare till.

Min nyfikenhet och vilja att tänja mina egna gränser, och att utan större tvekan anta nya utmaningar, ökar hela tiden. Nu vill jag fortsätta utvecklas, hela tiden lära mig nya saker och samtidigt fortsätta bygga vidare på det som idag ger mig så mycket energi och motivation och som leder någonstans.

Hur viktigt händelseförloppen, som den historiska utvecklingen, är för att bättre förstå meningen med det som vardagligen sysselsätter oss, eller vi blir sysselsatta med, är något jag förstått bättre efter att jag skrev och publicerade boken Hjärndumpar! – Berättelsen om mitt eget examensarbete (fri ebok ladda ner, läsa och sprida). Arbetet med boken blev till ytterligare en helande process och som resulterade i att jag kronologiskt lyckades bearbeta, reda ut och begripligt beskriva många av mina egna viktiga historiska händelser och upplevelser som ledde till att så mycket gick fel. Den processen var viktig och värdefull för att jag till slut kunde gå vinnande ut ur kampen från år av psykisk ohälsa.

Språkets betydelse

Boken gav mig också ytterligare bekräftelse och kvitto på hur mitt sätt att tänka och genom kontinuerligt förbättrande av mitt språk bli allt bättre på att också kunna berätta, förklara och göra mig förstådd även i samarbete med andra.

Under flera år har jag tålmodigt jobbat med mig själv utifrån att försöka kommunicera på samma sätt som jag tänker. Min hypotes, då också förhoppning, var att det skulle förenkla för mig att tänka framåt, att lättare kunna fokusera på möjligheter och lösningar istället för att, som så ofta tills då, fastna i risker, fel detaljer och låsande problematik. Sånt som jag nu förstår starkt bidrog till den återkommande psykisk ohälsa beskriven tidigare i texten.

Även det kan jag idag konstatera har fungerat över alla dåvarande förväntningar, och bidragit till den stabilitet som nu gör att jag får saker att hända, som gör att händelseförloppen blir allt begripligare och att nya möjligheter som leder till kontinuerliga förbättringar hela tiden uppstår och bygger vidare till något ännu bättre.

Sammantaget har det hjälpt mig ställa om siktet till framtiden – Vår enskilt viktigaste riktning vi gemensamt kan förändra till det bättre.

Den saknade pusselbiten – Dom mjuka värdena

Fram tills för ungefär tre år sedan (utförligt beskrivet i boken Hjärndumpar!) så var språket något som var antingen svart eller vitt, i praktiken något som nästan alltid slutade i något som kan liknas vid verbal krigsföring för mig. Teknik, digitaltekniken speciellt, var däremot något som var hanterbart och mer begripligt användbart. Det blev min tillflykt där jag kunde isolera mig bort från allt jobbigt som dessa verbala krig med andra så ofta ledde till.

Det var också genom tekniken, genom den digitala logiken som jag länge trodde mig finna lösningen till hur jag skulle kunna bidra tillbaka till samhället jag delar med alla och allt annat. Tekniken var ju begriplig för mig, och med programmering och vidareutveckling av digitala lösningar gick det att skapa regler (algoritmer) som gjorde det möjligt att lösa problemen i samhället, allt det som det tjafsas så mycket om i den offentliga debatten, på massmedias arenor och i dom digitala sociala medium som växt fram i takt med att internet blivit en allt vitalare del i våra liv och vardag.

Men, det var också den hårda och kalla vägen har jag förstått det här året. Dom ettor och nollor, som i grunden är det enda våra digitala prylar förstår, är ännu ett antingen/eller alternativ och som allt för sällan ensamt ger långvarig hållbarhet. Något saknades fortfarande för mig. Något jag inte kunde sätt fingret på, men som jag visste behövdes för att jag på riktigt skulle kunna få ordning och styrning på resten av mitt liv.

Stiftelsen Gyllenkroken

Hit kom jag i början på året. I januari hade det gått över ett år sedan besöket på psykakuten. Ett drygt år då jag isolerat mig själv och använt den öppna och fria tillgången till kunskap som internet idag ger oss. Jag hade kommit långt att på egen hand lära och förstå om mycket som tidigare gått så fel, hur jag själv fungerar, hur hjärnan fungerar och från massor av all den fantastiska kunskap som finns fritt tillgängligt på internet.

Dock började det gå långsammare, jag kände det behövdes något nytt för att kunna ta större och nyare steg igen. Så jag sökte på internet efter organisationer i Göteborg som arbetar med att hjälpa oss som har psykisk ohälsa. Hittade flera och gjorde en lista med länkar till resurser att läsa upp mig mer om vad dom erbjöd.

Först i listan stod Stiftelsen Gyllenkroken och jag läste igenom allt på deras hemsida, såg en film som också låg där. Sen kom jag inte längre på listan. Satt en lång stund och bara gapade.

– ”Fanns det verkligen ett sånt ställe?” tänkte jag kritiskt då budskapet i deras information lät alldeles för bra för att vara sant.

Ringde och bokade tid för besök nästkommande vecka. Kände att jag bara måste få det bekräftat, få komma dit och med egna ögon, öron och andra sinnen få uppleva om det verkligen kunde vara som informationen på hemsidan påstod.

Dagen kom. Tog spårvagnen till Korsvägen, bytte till ny spårvagn mot hållplats Svingeln som resebeskrivningen påtalat. Gick av och svängde runt hörnet in på Garverigatan och där, helt plötsligt, på en liten kulle fanns stället bara sådär. Två gula byggnader mitt i centrala Göteborg, det som skulle bli min fristad för att komma bort från samhällets påtvingade konstigheter och obegripliga krav som orsakat så mycket onödig stress och vilsenhet.

Gyllenkroken

I Gyllenkrokens aktivitetshus, den högra byggnaden, har jag hittat en av dom stora saknade pusselbitarna i mitt sökande efter meningsfullhet och något konkret jag på olika sätt kan bidra med att förbättra i vardagen och till samhället vi delar gemensamt.

Här har jag hittat min oas i samhällsöknen där jag får vara mig själv, får känna mig genuint välkommen, får känna att jag också får plats och att jag har massor av värdeskapande egenskaper att kunna bidra tillbaka med.

Café Koopen, där jag just nu sitter och författar den här texten, är ett integrerat kooperativ och samtidigt den centrala samlingspunkten för oss besökare och även personalen. Här finns ett överflöd av värme, förståelse och den empati som så enormt saknas på så många ställen ute i det ”vanliga” samhället.

Alla fantastiska samtal, dialoger och resonemang jag haft sedan jag kom hit. Alla aktiviteter jag nyfiket blivit indragen i och som gett mig möjligheten att växa, att bygga självkänsla och långsamt återfå ett allt starkare självförtroende om att jag faktiskt också kan.

Här har jag förstått hur lite jag tidigare förstod om hur oerhört viktiga dom mjuka värdena är för att hjälpa oss hitta mening i livet, och sysselsättning som är betydelsefull för att vi själva på riktigt ska kunna känna vi får vara med i en takt så vi själva också hinner med.

Här har jag förstått att när det fungerar, som det gör på Gyllenkroken, så blir verksamheten nästan helt osynlig för resten av omvärlden. Att det blir så är egentligen inte konstigt alls. När det fungerar finns det ju inte några problem att bråka om, eller att skriva rubriker om och sedan sätta igång jakten på den/dem som skall få skulden. När det fungerar så blir det svårt skriva rubriker som drar till sig läsare, som generera uppståndelse och matar på den hetsiga offentliga debatten i massmedia och i sociala medier.

Det är synd! Det är tråkigt och det är ett fruktansvärt onödigt slöseri med våra gemensamma resurser, då inte bara de skattefinansierade resurserna det offentliga Sverige ansvarar för.

Utan Gyllenkroken hade jag sannolikt inte klarat av det här året så fantastiskt bra som det nu håller på att avslutas. Här har jag fått den medmänsklighet och empatiska förståelse som tidigare saknades. Här har jag fått den tid som behövdes för att kunna ta dom steg som behövdes för att komma ur årtionden av återkommande depressioner, ångest och mycket annat samlat under den offentliga debattens utslitna benämning ”psykisk ohälsa”.

Här har jag återfått tron på mig själv, på att jag kan och får ta plats och vara med och bidra på för mig meningsfulla och personligt utvecklande sätt i vardagen och i samhället vi delar tillsammans.

På köpet, som den mest fantastiska bonusen man kan önska sig, har jag också fått massor av underbara nya vänner som varje dag förgyller livet, som gör att vi trivs tillsammans och som hjälpt mig hitta fram till min passion – att genom Social Innovation vara med och bidra till att vi på lång sikt kan skapa ett bättre samhälle som ger fler möjlighet att må bättre, fler möjligheten att hitta sin egen mening i livet och få komma bort från den annars så onödiga stressen som så påtagligt dominerar därute i samhället idag.

Mjuka värden är ovärderliga!

Mjuka värden är undervärderade!

Tack Gyllenkroken för hjälpen på riktigt börja förstå det.

Drivhuset

På liknande sätt som Gyllenkroken hjälpt mig pussla ihop mitt eget liv, har Drivhuset hjälpt mig att pussla ihop mina historiska erfarenheter, kunskaper och idéer till något som allt mer börjar formas till en framtida hållbar och värdeskapande affärsverksamhet.

Jag har känt till, även kommit i kontakt med, Drivhuset sedan några år och haft vetskapen om att deras verksamhet går ut på att hjälpa oss med idéer att omvandla och utveckla dem till produkter och tjänster att starta företag kring. Men, det var först under hösten då jag påbörjade deras Loopa-utbildning, via Arbetsförmedlingen, som jag på riktigt insåg vilken fantastiskt bra hjälp dom erbjuder.

Samma genuina värdegrund och vilja att på rätt sätt hjälpa mig som blivande företagare, entreprenör, genomsyrar Drivhuset och dess medarbetare som hos personalen på Gyllenkroken. Jag har känt mig lika välkommen där och får den hjälp som behövs för att omvandla mina idéer till det som kommer att bli min framtida verksamhet.

Det märktes extra tydligt då jag för en dryg månad sedan, på grund av bostadsproblem som riskerade göra mig hemlös tre dagar efter gallstensoperationen, blev tvungen att avbryta utbildningen för att helt fokusera på den problematiska personliga krisen som tornade upp sig till ett allt större hopplösare skräckscenario.

När jag mejlade Mikael, kursledaren, och förklarade att jag var tvungen avbryta kursen så fick jag inte bara ett ”Jaha, tack för beskedet”-svar. Nä, istället fick jag ett personligt svar, fyllt med empati om min svåra situation och om att jag var välkommen komma och bara vara i Drivhusets lokaler så ofta jag ville, och uppmaning om att jag åtminstone kunde komma på föreläsningarna, för att få inspiration utan dom krav som lektionerna och workshoparna ställer. Kommande torsdag ska jag dit på nästa föreläsning 🙂

Där fick jag bekräftelse, återigen, om att även i den hårda affärsvärlden så finns det mjuka värden som när dom förstås och används på rättare sätt skapar mervärde, som hjälper utveckla verksamheter till nya höjder av ömsesidigt värdeskapande.

Min motivation att starta eget, att omvandla mina erfarenheter och upplevelser till Social innovation har aldrig varit starkare än dom är nu. Planeringen av min framtida verksamhet fortskrider och tillsammans med Drivhuset, Arbetsförmedlingen och Gyllenkroken har jag idag grunden som behövs för att under första halvåret 2017 komma igång på riktigt.

Samma grund ger mig också utrymmet, och tiden, som behövs att parallellt återhämta mig från förra veckans operation. Kroppen behöver först läkas efter ingreppet och det behöver få ta den tid som krävs.

Det fina är att jag inte behöver vänta på det. Tack vare dom möjligheter som finns idag kan jag förbereda massor på otroligt många egna sätt och vis.

Tack Drivhuset för allt ni gjort och kommer fortsätta hjälpa med.

Lärdomen och den hållbara kunskapen återfinns i processen

Nu när det gått en vecka sedan operation och jag har getts möjlighet till återhämtning i lugn och ro, så har jag också fått tid att fundera och reflektera över allt som hänt.

Det som sjunkit in allra mest, som verkligen har börjat sätta sig, är hur lite tid dagens sönderstressade samhälle ger oss att ta vara på våra egna upplevelser, som från processerna vi genomgår i jakten på att nå resultat att beta av på listan över alla uppgifter vi hoppar emellan för att nå något mål som vi allt för ofta inte har grepp om vad det sedan ska leda till…

Allt mer ser jag uppnådda mål och resultat som bekräftelse och kvitto på att jag löst något som i sin tur kommer att underlätta för kommande mål. Samtidigt som jag tar bättre vara på resan mot målen, framförallt dom individuella utmaningarna som behöver lösas för att nå vidare. Det är nämligen genom att bättre förstå hur jag löste något som leder till att jag mer begripligt och användbart förstår hur min kunskap och kompetens hela tiden utvecklas.

Det är genom att vara närvarande i den processen som jag kontinuerligt utvecklas, samtidigt som resultaten och produktiviteten ökar. Det är där mycket av min ökade självkänsla och mitt självförtroende gror och för varje löst utmaning byggs upp.

Mycket av detta fås genom samtal och resonerade med andra, där vi bollar och filosoferar oss fram utifrån våra egna erfarenheter och upplevelser. På så sätt blir vi klokare tillsammans, och hjälps åt att göra omvärlden och våra egna utmaningar begripligare och enklare att lösa. Det ömsesidiga värde vi där skapar handlar väldigt mycket om dom mjuka värdena jag beskrivit ovan i texten.

Det är där ledtrådarna funnits som gjort att jag har börjat hitta fram till den sociala innovation jag nu förstår mer om, som det i samhällets stress inte ges någon större plats för – men som, om vi ger oss den tid som behövs för att till exempel fundera tillsammans, väldigt ofta leder till bättre och betydligt mer långsiktigt hållbara resultat och nya möjligheter fortsätta göra ännu bättre.

Avskalar stress – lager för lager

I takt med att omvärlden blivit begripligare, och jag börjat hitta min egen väg in till framtiden, så har jag allt tydligare känt hur stressen börjat lägga sig och undan för undan försvunnit bakom mig till historien.

Jag är inte längre förvånad över hur jag hela tiden känner nya lager av gammal uppbyggd stress skalas bort från mitt liv. Istället tar jag bara tacksamt emot den energikick jag får varje gång, praktiskt taget varje dag, det händer.

Nu har jag fått bort så mycket latent omedveten stress att jag också kan ta mig pauser till egentid, för att fundera eller bara koppla av utan något som ligger gnagandes om att något inte har gjorts, måste göras för ”att det krävs” för att det bara är så.

Det lugn som nu finns gör att jag också känner mig mer levande, att jag har allt mindre att bevisa varken för andra eller mig själv.

Det är en växande tilltro på att jag kan ta det lugnt, ge mig den tid som behövs för att fundera klart innan jag sätter igång med något som behöver göras. Min förbättrade insikt och medvetenhet om tid och rum fungerar och jag litar allt mer på den och mig själv.

Thomas avslappnad på Café Koopen

Bilden ovan är från i tisdags förra veckan, dagen efter operationen. Det är samma fåtölj som Kjell satt i när han tog emot mig första gången jag besökte Gyllenkroken i januari för snart ett år sedan.

Samma lugn han då tog emot mig med, slumrade jag in i då spänningarna efter operationen började släppa…

Läs mer:

Externa länkar