År 2016 kommer gå till historieböckerna som ett av dom mest omtumlande och uppseendeväckande åren under vår livstid. På den politiska världsscenen har vi fått uppleva Brexit och valet av Donald Trump till President-Elect. Två på väldigt många sätt kraftiga tillbakagångar i utvecklingen till den öppenhet och transparens som behövs i ett samhälle och omvärld i ständig omvandling till något bättre.

För mig är både Brexit och Trump ytterligheter, ekon av föråldrade synsätt – som inåtvänd nationalism och protektionism – som mänskligheten ännu inte lyckats skaka av sig. Det är ekon av gamla synsätt och gammal makt vi ännu inte lyckats slita oss ifrån för att på riktigt kunna ta vara på alla dom fantastiska möjligheterna vi faktiskt idag har. Som att vi genom kunskap och ny vetenskap kan göra bättre, att vi på riktigt kan fixa dom dumheter som vi människor genom historien ställt till med.

2016 är för mig också året då vi globalt äntligen blev medvetna om klimathotet, att vårt brännande av fossila energikällor ställt till med så mycket. Många har känt till det länge, men först i år har det äntligen brutit igenom även det politiskt så kompakta motståndet. Boken The Limits to Growth gavs ut redan 1972, för 44 år sedan, och har av många utsetts till en av dom viktigaste källorna som satte igång den moderna miljörörelsen, den vi nu har så mycket att tacka för, som efter långt och idogt arbete hjälpt oss att äntligen inse vi inte längre kan brassa på som förr.

Delar att återuppbygga med

Jag vill vara med och förändra världen till det bättre. Det har jag länge velat, men utan större framgång lyckats hitta sätt som under någon längre tid fungerat. Till slut har det kraschat och för varje gång har hålet jag landade i blivit lite djupare och mer svart än gången före.

pepparkakshus_delar

Inte längre så. För mig innebär 2016 att delarna till livpusslet kunde börja hittas och bit för bit börja läggas ihop till något som långsamt formats till något stabilare, till något som gett mig möjlighet att undan för undan ställa om siktet till högre höjder och till framtiden för att sakta börja jobba mig dit på allt mer begripligt och hållbart sätt.

pepparkakshus_bygger

När grunden väl hade lagts kunde jag börja resa väggarna, känna hur rummen gav mig avskiljare som på användbara sätt begränsade mitt tänkande, som om att ta en sak i taget kunde leda till bättre resultat, och om att hinna med mig själv innan nästa dörr behövde öppnas.

Medan framtiden tornade upp sig så kunde jag klättra allt högre utan att svindeln infann sig. Till slut stod jag däruppe, högst upp i tornet och kunde blicka ut över omvärlden och ta ut nya begripligare riktningar.

pepparkakshus_spritsar

Inte heller behöver jag längre lägga locket på, tvinga mig gömma och försöka glömma det som tidigare var så jobbigt. Nu kan jag istället bygga tak även på vingliga lutande torn och andra schabrak.

I samarbete kan jag ta steg tillbaka och genom samtal resonera fram och också låta andra få plats och vara med bidra till lösningar och smycka till lycka. Tillsammans kan vi i vardagen stöka och söta, som på detta pepparkakshus kleta, smeta och spritsa.

pepparkakshus_byggt

Lugnt och metodiskt bygger vi upp. Väggarna får tak, växer upp från grunden. När husen med rummen och trappor leder upp i tornen börjar det något likna. Då kan vi också börja sammanlänka, skapa vägar som leder emellan. Från dörr till annan dörr och genom grindar som gränsar till andra gårdar och ut i omvärlden.

pepparkakshus_klart

Det blir sällan som vi från början tänkte. Det är inte konstigt alls. Förutfattade meningar baserat på ofullständig kunskap är oftast något som låser, som vi först i efterhand förstår orsakade så mycket rabalder under resans gång, under genomförandet av det vi skulle fixa.

Om det har jag förstått allt mer under dom senaste åren som gått. Under 2016 har jag fått ordentligt med tid fundera, både ensam och allt oftare tillsammans med så många andra som också vill. Jag har också getts möjlighet till praktiska övningar som resulterat i ökad kunskap och insikt om att ta vara på ögonblicken då vi tillsammans skapar och gör.

Pepparkakshuset vi gjorde i helgen började som en idé, som något vi på Gyllenkrokens korttidsboende kunde göra tillsammans. Det blev en upplevelse och en givande resa som innehöll massor av kul, dråpligheter, ändringar och annat utifrån händelser under stunden.

Resultatet blev inte alls som vi före hade tänkt. Det blev bättre än så. Det blev något som växte fram under arbetets gång. Det blev en upptäcktsfärd genom samarbete som gav oss massor av fortsatt glädje på resan till en kul jul.

Ringar på vattnet

Det behövs inte mycket för att börja skapa förändring. Det svåra är att också hinna med själv, att vara närvarande och verkligen känna förändringen som sker, och även om vad det ger alla dom runtomkring. Och om hur det är små förändringarna som väldigt ofta leder fram till dom hållbaraste ledtrådarna som guidar oss in till en bättre fungerande framtid. Som sammantaget skapar den helhet att bygga starkare vidare på.

Livet är ett maraton av händelser att uppleva och ta vara på, att fundera och reflektera om, och kring dem lära nytt, lära bättre och tillsammans göra ännu mer.