Fick i morse en nyvaken påminnelse om hur beroende vi har gjort oss av våra batteridrivna digitala hjälpmedel.

Det hände när jag med dimmiga ögon hade sträckt från sängen för att kolla vad klockan var. Var ljust i rummet och det hade inte mina nyvakna ögon riktigt hunnit vänja sig vid än. Det gjorde dom dock snabbt när den suddiga blicken föll på den orangea färgen som borde har varit grön. ”Va fan!” – skrek plötsligt i skallen.

Vad i helvete, var nästa tanke, medan jag kollade så ladd-sladden satt i som den skulle. Tände bordslampan för att kontrollera så det faktiskt fanns ström. Det fanns upptäckte jag blinkandes av ljusskenet. ”Men, inte nu detta också…” började jag långsamt tänka.

Batterinivåer

Från urladdat till grönt ljus

Inte ska väl ändå mobilen också börja krångla, den som blir allt mer användbar, som gör mig mer rörlig och mobil. Nu satt jag upp på sängkanten och hade börjat trixa med ladd-sladden och USB-adaptern som satt i nätuttaget. Hoppades innerligt på att det bara var glappkontakt, och att blixten som indikerar laddning skulle dyka upp.

Gjorde den inte, och oron började växa. Dock inte oron av att vara utan ”telefon”, i alla fall inte alls så mycket som den allt klarare insikten om hur mycket tid och arbete det skulle krävas, om nu laddaren verkligen hade pajat. Onödig energi och tid som jag behöver till så mycket annat och viktigare…

Samtidigt som jag steg upp och rörde mig mot skrivbordet så började tankarna leta i minnet efter vilka papper jag behövde plocka fram, och var dom kunde ligga och var i närheten det eventuellt skulle kunna gå att få garantiutbyte på stört… För laddaren ska väl ändå gå att få utbytt utan större krångel, är ju trots allt standardiserade komponenter idag. Eller?

Medan det minnesletandet pågick så hade jag satt mig ner vid skrivbordet och börjat testa med den lilla USB-kabeln, den långsamma laddningen, som satt i Liberator, som jag kallar min bärbara dator. Tryckte in kontakten i undersidan på mobilen och började stirra på skärmarna för indikation över att laddningen fungerade. Ögonblicket kändes evighetslångt innan filhanteraren automatiskt ploppade upp på Liberators skärm, i alla fall tecken på kontakt och där kom blixten också på mobilens skärm. Pust, den gick att hålla vid liv!

Efter några minuter så dog nästan hoppet igen. Då jag tog en snabb titt på hur laddningen gick, och upptäckte den stod still. Några procent skulle den, om allt hade stått rätt till, i alla fall ha fyllt på. Då skulle troligen felet ligga inne i mobilen, ett ännu värre skräckscenario än om det bara varit USB-laddaren. Pulsen började gå upp, andningen kändes tyngre.

Fanns fortfarande fler enkla knep att ta till innan jag var helt säker. Ladd-delen i våra moderna digitala prylar är trots allt sofistikerade och avancerade komponenter, allt mer programmerbara – mjukvarustyrda alltså – där det således också kan gå fel ibland. Startade sonika om mobilen för att se om den ”nollställning” av systemet som det innebar kunde hjälpa.

Ungefär tio minuter senare kunde jag förnöjt notera den manövern fungerade. Procenten fulladdat batteri växte återigen i vanlig takt. När jag sen testade med snabbladdaren så blixtrade det till även där.

Faran över, för den här gången.

Stor skillnad mot hur det länge var

Den här gången kunde jag använda bättre fungerande kunskap än fram tills för ett år sedan ungefär. Framförallt vad gäller att snabbare nedprioritera skräckscenarier som annars så lätt kunde ta över på grund av den känslostorm dom så snabbt rörde upp. Nu, trotts nyvaket tillstånd, var faran över på mindre än en halvtimme därför att jag applicerade min kunskap, inklusive om hur smartare hantera och mer faktiskt och metodiskt först försöka bekräfta sämsta möjliga förklaring.

Mitt gamla jag hade en enorm snedvridning mot att förstora upp riskerna och kraftigt förminska möjligheterna snabbt lösa själv. När mitt självförtroende ständigt gick mot nya bottenrekord så blev det tillsammans en allt mer krävande ond cirkel, som praktiskt taget matade sig självt.

Nu är det mer som att ta medvetna baksteg in i användbarare episoder i minnet, och på ett mer lugnt och avstressat sätt hantera plötsliga och oförväntade nya utmaningar. Istället för att låta ”fel saker” åter få dominera och bli mer stressad av och mot gränsen till panik, så sker det numer allt mer sällan.

Känner mig helt enkelt starkare av att vara mer redo för både kända och okända utmaningar jag kommer att ställas inför. Det har krävts hårt arbete, men nu nu börjar jag allt bättre förstå hur min livskunskap och erfarenheter kan börja göra större nytta.

Modellen, numer också strategin, fungerar allt bättre

Under runt ett och ett halvt år har jag fortsatt att arbeta med och finslipa ALF-modellen. I avsnittet betitlat Frigörelsen, i boken, så beskrev jag processen så här:

Jag tog till den enda användbara källan jag, med min mentala fotboja, hade tillgång till. Med internet som fönster började jag hitta allt bättre källor till kunskap och möjligheter som behövdes för att leda mig vidare, för att ge mig så bra möjlighet som möjligt att vidareutveckla mina idéer till visioner och vidare till projekt att än mer metodiskt bygga vidare från.

Jag började mer systematiskt:

  • Använda det jag hade tillgång till…
  • Lära från allt jag fick tag på…
  • Förbättra på alla sätt jag kunde…

Källa: Hjärndumpar!

Efter dom senaste veckornas händelser så förstår jag bättre hur väl AnvändaLära och Förbättra nu också fungerar som strategi och verktyg för att söka lösningar utifrån hur förutsättningarna för pågående situationer förändras kontinuerligt.

Hemmakontoret julafton 2015

Den här bilden togs julafton 2015, ser ungefär likadant ut fortfarande (maj 2016). Men nu trivs jag betydligt mer sitta och arbeta där, på mina idéer och projekt.

Mycket har hänt sedan jag, för över ett år sedan, författade Framtidens skola finns och är tillgänglig överallt. Utgångsläget, under mellanrubriken ”Använda det jag har” är förutom ett mycket bra år av målmedvetet lärande ungefär detsamma. Har sedan November en ny, Nexus 6p, mobil som visat sig vara fantastiskt användbar, en riktigt bra PDA (Personlig Digital Assistent) i min vardag. Den har verkligen hjälpt mig känna både mer rörlighet och friare möjligheter samtidigt. Friare här syftar till att jag kan göra väldigt mycket direkt från mobilen, som förut krävde antingen Liberator eller där Shazbot (namnet på min bordsdator med Ubuntu Linux som jag använder till webbutveckling och mycket mer) tidigare krävts till.

Shazbot är en av få saker jag fick med mig hem från Spanien 2011. Har visserligen bara en trekärnig AMD-CPU och rätt risig grafik. Men det räcker mer än väl för mina nuvarande behov. Med Ubuntu Linux, ännu på 14.04 LTS, så har jag tillgång till en värld av öppna möjligheter, och även öppna källkodsprojekt, att i praktiken helt fritt prova på och utvärdera hur bra dom passar in i mina visioner.

Om Shazbot är min tekniska arbetsstation, så ger Liberator kreativt frihet att ge mig iväg ut när det tar emot. Med hjälp av molnet som lagringsplats, och mobila uppkopplingar till internet som infrastruktur och sammanbindare, så kan jag snabbt och smidigt fortsätta arbeta på dom olika projekten i mer inspirerande miljöer. Värdet av ombyte och även socialt umgänge går inte att undervärdera för att jag inte ska låsa in och fast mig själv allt mer i problematiken jag försöker lösa.

Därför är också mobilen inte en lika desperat livlina som den varit tidigare under så lång tid. Mycket av mitt arbete och läroprocess har handlat om hur göra mig mindre beroende av enskilda digitala enheter. Att jag så lätt som möjligt ska kunna arbeta med viktiga delar i projekten nästan oavsett om det är Shazbot, Liberator eller mobilen som just då är till förfogande.

Säkerligen mycket därför som jag i morse kunde lägga mest energi på att först bekräfta ifall laddaren var sönder eller ej. Var ju inte längre hela världen. Den nedprioriterade beredskapsplaneringen om hur gå tillväga för att byta ut, ifall den verkligen var sönder, behövde aldrig sättas i verket.

Har fått mig ett väldigt bra och användbart kvitto på hur väl ALF nu fungerar även som guide och strategi för att lösa plötsliga och oväntade utmaningar och problem, utan att låta värsta scenarion dominera som dom så lätt fick göra förut.

Skynda långsamt och tänk efter före

Det har under många år nu varit en mantra jag upprepat, trott och hoppats på skulle hjälpa mig börja fungera bättre igen.

Sällskap och inspiration under trädet.

Sällskap och inspiration under trädet.

Bilden ovan illustrerar kontrastrikt hur fantastiskt mycket bättre min sinnesstämning har utvecklats på mindre än två månader efter att min senaste bok blev klar. Nu så mycket varmare än den dystra, mörka och rätt hopplösa variant jag valde som omslagsbild till Hjärndumpar! – Berättelsen om mitt eget examensarbete.

Trots bakslagen jag berättade om i Min historia är komplicerad, och jag är inte ensam så föll jag den här gången inte ihop som ett korthus, eller som efter en kollapsad pyspunka på ett luftslott av förhoppningar, om förbättring, som hade byggts upp.

Nej, istället har det betydligt mer bekräftat att allt arbete jag lagt ner på att lära om, lära nytt och fundera om om har varit värt nära nog allt slit.

Nu förstår jag mycket bättre var så mycket har gått fel, och hur det faktiskt också ofta går att förändra till det bättre. Bara så svårt få dom som verkligen behöver förstå att lyssna bättre, trots att så mycket handlar om dom sociala miljöer vi vistas och möts i. Något som även gäller här i digitala kanaler, där vi för mycket håller på att slarva bort många av dom fantastiska möjligheter som redan finns.

Vi slarvar bort därför att vi inte ger oss själva (eller ges) egen tid på att bättre lära och förstå både varandra och våra nya digitala möjligheter till kommunikation och samarbete. Möjligheter som idag i praktiken är gränslöst i mer än bara den friare delen av världen. Det finns så otroligt mycket av kvalitet redan nu, men allt för många tar inte speciellt bra vara på trovärdigare källor, trots att det är där massor av lösningar redan finns. Det gäller framförallt alternativ till den av massmedia pådrivna ”offentliga debatten”. Den ”källans” trovärdighet sjunker mot egna nya bottenrekord för var dag som går.

Nu har jag återigen blivit påmind om hur viktigt det är att fortsätta skynda långsammare, och att tänka ännu mer efter före – som fortfarande behövs. Jag har förstått att jag i den här kanalen behöver börja med att än mer konkret försöka reda ut, beskriva och förklara vad Projekt Baksteg handlar om.

Där min roll som initiativtagare, med början här på bloggen, på riktigt behöver utgå än mer ifrån.

Jag tror även att vi kan lösa så mycket skit – som finns och syns –  redan nu.

Kunskapen finns!

Smartare, mer eftertänksamt samarbete även över gränser är en allt för oprövad möjlighet.

Där vill jag med Projekt Baksteg göra samhällsnytta!