Nedanstående är en återpublicering av det ebrev jag igår skickade till min Socialsekreterare. Det är min version av händelseförloppet som, om inget händer, är på väg att bryta ner mig rakt in i en ny depression.

Jag har, efter konsultation med personer jag har förtroende för, valt att lägga ut mitt fall öppet. Den feedback dom gav mig bekräftade att mycket av min historia beskriver situationen för så många fler som, liksom jag, fastnat i systemet – som av politiker kallas välfärden – nästan uteslutande därför att vi inte blir tagna på allvar.

Samhället och dom som har makten – framförallt politikerna – får inte tillåtas fortsätta blunda och bekvämt ignorera att det är deras ansvar, deras regler, som är orsaken till att jag och så många med mig tvingas leva under dess konsekvenser i vår vardag.

Massmedia måste också börja ta sitt ansvar och roll på seriöst allvar. Den eländesjournalistik som nu dominerar hjälper inte oss, det förlänger bara vårt lidande.

Måste bli ett stopp på den mentala nedbrytning, ja i praktiken ”psykiska tortyr” vi – som fastnat i botten av samhällsträsket – utsätts för av ett samhällssystem som för så länge sedan började falla i bitar.

Autentiskt innehåll skickat till Socialkontoret i Mölndal 2016-05-23

Ärende: Angående min situation

Hej Ulla,

Innan jag går in på mitt egentliga ärende så vill jag klargöra att detta på inga sätt och vis är riktat mot dig personligen. Du har behandlat mig mycket bra, verkligen gjort ditt yttersta för att hjälpa mig så gott du haft möjlighet till. Det är jag tacksam för.

Jag CC:ar också in min läkare Ola [specifik identifierbar information borttagen] av följande orsaker:

  1. Ola är min läkare sedan September 2013 och den ende, mig veterligen, som har kompetensen och helhetsbilden om mitt hälsotillstånd.
  2. Jag orkar inte längre försöka förklara mina problem utifrån Socialkontoret i Mölndals perspektiv. Det är oerhört mentalt påfrestande att inte bli trodd och lyssnad till och istället bemött av en mur av oförstående som faktiskt och dokumenterat förvärrat min hälsa.
  3. Ej heller orkar jag upprepa och anpassa min berättelse för dom ”specialister” och andra jag genom åren har skickats runt mellan och nu återigen tvingas utsätta mig själv för. Det är fruktansvärt mentalt påfrestande att behöva repetera det jag redan berättat, om och om igen.

Jag kommer fortsätta CC:a min läkare i alla relevanta kontakter med er när det handlar om min hälsa. Inte bara för att jag på det här sättet slipper den mentala påfrestningen av ständigt upprepande.

Det här är också varför:

Bakgrunden och orsakerna till varför jag begärde diagnos och att bli sjukskriven på heltid finns detaljerat beskrivet och förklarat i min bok Hjärndumpar! Nedan ett citat från boken om just detta:

Ola, min läkare, och jag var överens. Jag behövde kopplas bort från samhällets alla konstiga måsten och besynnerliga krav som väldigt få av “dom som bestämmer” kan förklara, eller dess budbärare i form av anställda med uppgift att stå i frontlinjen mot oss som behöver, som är i desperat behov av den hjälp och den service som i Sverige så fint kallas “välfärden”.

Enda sättet för mig att komma bort från samhällets klåfingrighet och vilja att styra upp och, ur ren och skär okunskap, kontrollera mitt liv var att bli sjukskriven på heltid. Det var enda sättet för att bli frikopplad och få möjlighet att i lugn och ro, på egen hand, få möjlighet att hela mig själv. I min takt, utifrån mina egna funderingar och för att jag själv skulle kunna komma fram till varför det hittills, under mina drygt 46 år, landat i det tillstånd jag i det ögonblicket fortfarande befann mig i.

Under dom 17 långa månader av väntan som följde, tills det negativa beskedet kom, fick jag det lugn och den tid som behövdes för att börja hela mig själv. I januari kände jag mig återigen redo att testa om jag kunde fungera i sociala miljöer tillsammans med andra. Jag hittade själv Stiftelsen Gyllenkroken och tack vare det varma och vänliga bemötande och mottagandet jag fick där så gick det över förväntan.

Där blev jag, till skillnad från dom ställen jag av Socialkontoret tidigare hade skickats till, behandlad som människa. Gyllenkroken blev min oas i samhällsöknen där jag mötte andra som liksom jag haft det tungt och jobbigt. Kravlösheten var en ren befrielse. Alla samtal med underbara människor som lyssnade, förstod och som jag haft otaliga positiva, givande och utvecklade samtal med gjorde att jag snabbt kände mig hemma och välkommen för den jag är.

Där fick jag tid på mig att bli avstressad i andras sällskap, och sakta också känna mig mer värdefull utifrån min kunskaper och dom färdigheter jag har och kan bidra med. Jag blev även motiverad och inspirerad att delta i olika aktiviteter, inkl. använda mina IT-kunskaper till att hjälpa och lära mina nya vänner hur deras datorer och telefoner kan användas. Den uppskattning min hjälp mötts av går inte att mätas, var fantastiskt att få känna mig behövd och kunna hjälpa och vara nyttig igen. Har där också börjat med teaterlektioner som varit fantastiskt lärorikt och roligt och som också starkt bidragit till mitt välmående.

Det tog bara ungefär en månad tills jag mådde så bra att jag författade och publicerade Drömmer återigen om framtidens möjligheter. Jag började tro på att lidandet gick mot sitt slut och att min framtid kunde utvecklas allt bättre, även att all kunskap jag på egen hand förvärvat under sista åren faktiskt också är användbara och något att utveckla vidare och bygga resten av livet från.

Det gick så bra att jag, trots att det negativa besked om diagnos kom dagar in på skrivandet, också författade boken Hjärndumpar! – Berättelsen om mitt eget examensarbete i vilken jag på ett konkret och användbart sätt lyckades gå igenom hela mitt liv, reda ut majoriteten av alla viktiga händelser och hur dom lett fram tills nu. Boken var för mig en fungerande process att göra bokslut, men inte glömma, över mycket av det som har gått fel.

Jag hade på egen hand gett mig chansen. Jag var motiverad att på allvar börja planera framtiden igen. Jag ville gå vidare, men hann aldrig komma igång!

Istället förstördes allt i praktiken direkt när din anonyma chef fullständigt dissade min läkares rekommendation och istället krävde att jag nu ska inkomma med ett fyra månader bakdaterat sjukintyg. Detta utan några som helst förklaringar till varför, mer än att det inte finns rutiner för att hantera rekommendationen från den mig veterligen enda professionella personen som har kompetensen och insikten om mitt hälsotillstånd och utveckling från september 2013 och till nu. Därmed också kunskapen om mina fortsatta rehabiliteringsbehov.

Den enda rimliga tolkning jag kan göra är att den anonyma chefen vill att ”det ska bli rätt i systemet”. Jag betvivlar starkt att denna chef ens bemödat sätta sig in i min historik, eller har kompetens att bedöma mitt hälsoläge bättre än min läkare.

Det här är heller inte första gången en anonym chef på Socialkontoret i Mölndal fullständigt trampat sönder och pulvriserat mig. Första gången var redan för fyra år sedan och bidrog starkt till att jag gick in i min första tunga vinterdepression. Andra gången skedde 2013 och knäckte mig totalt. Båda finns detaljerat beskrivet i boken. Där står även beskrivet mina upplevelser av annat som socialkontoret skickat runt mig till och som också bidragit övervägande negativt.

Dessa upplevelser bidrog starkt till att jag 2014 mitt i natten en onsdag av två vänner blev hämtad och körd till psykakuten på Östra sjukhuset. Då hade jag i praktiken gett upp, tappat allt hopp om förbättring. När jag var på randen att ge upp steg dessa två vänner fram och blev min räddning.

Allt detta hade jag med mig i skallen in i mötet förra måndagen, alla kraftfulla mardrömmar återuppväcka av den anonyme chefen. Att så fullständigt bli krossad av någon som förmodligen inte lagt seriös tid att sätta sig in i min situation, eller tog någon som helst hänsyn till hur jag på egen hand lyckats ta mig tillbaka till möjligheten att återfå fungerande vardagsliv och med ökande hopp om att det faktiskt var på väg att lösa sig. Det var för mig att på nytt bli knockoutad av det blinda systemet.

Inombords var jag skräckslagen under vårt möte, och när hon (ledsen, kommer inte ihåg hennes namn) i vår diskussion först blev preciserad som ytterligare en specialist, för att därefter använda orden ”missbruk” och ”olagligt” så förstärktes bilden av en fullständigt oförstående myndighet sig än starkare. Det blev kristallklart att min berättelse och mina upplevelser av den hjälp jag påtvingats fullständigt ignoreras av den myndighet som har makten över min överlevnad. Från mitt perspektiv kan jag bara konstatera att det bara är systemets oerhörda trångsynthet och sörja av regler, rutiner och allt oförklarligare krav som räknas. Mitt liv räknas inte, det saknar värde!

Jag är livrädd över att detta aldrig kommer ta slut. Att dessa anonyma chefer bara ska komma med nya krav som jag ej får begripliga förklaringar på.

Jag håller på att tappa all den glädje och allt starkare livslust jag själv lyckats bygga upp. Jag vill inte i nuläget åka in till Gyllenkroken. För även om jag vet att jag förmodligen skulle må bättre av det, så är jag orolig för att den jag återigen håller på att bli kommer förstöra för alla mina nya vänner som också behöver vara där. Den risken vill jag inte utsätta dem för.

För mig är detta att betrakta som form av ”mental tortyr” på det sätt jag blivit missbehandlad av ännu en anonym chef hos er. Jag orkar inte med mer av den sorten, inte ensam i mitt allt desperatare sökande efter någon av vikt som på riktigt tar mig och min hälsa på fullaste allvar och försvarar mina rättigheter.

Jag är en människa av kött, blod och med eget medvetande och känslor som det leks med. Som kastas runt av ett inhumant system där chefer verkar sakna insikt om att uppdraget faktiskt är att hjälpa mig. Jag är mer än bara en siffra i statistiken!

Jag orkar inte med att leva i den här ovissheten jag återigen befinner mig. Jag behöver en helhetslösning som utgår från mitt hälsotillstånd, mina behov och förutsättningar. Jag behöver tryggheten att veta jag blir omhändertagen och stöttad på människovärdigt sätt i den fortsatta ytterst ospecificerade behandlingen.

Det gäller framförallt det socialkontoret nu vill tvinga in mig i och som jag är livrädd utsätta mig för, med dom erfarenheter jag har från tidigare, utan någon som uttryckligen ger mig personligt stöd och hjälp genom den osäkerheten.

Jag vill också ha följande:

  • Namn på den anonyma chefen
  • En fullständig redogörelse för beslutsgrunden om varför jag ska inkomma med en fyra månader bakdaterad sjukskrivning. Jag misstänker, på goda skäl, att det kravet handlar mer om att det skall se ”snyggt” ut i ert system och i rapporter uppåt i systemet. Det vore ytterst graverande om det visar sig vara så.
  • Samma sak vad gäller dom två fallen från 2012 och 2013. Jag vill ha namn på de anonyma chefer som då tog besluten som krossade mina möjligheter och aktivt bidrog till att jag fastnat i systemet.
  • Kopior på all övrig dokumentation ni har om mig.

Jag behöver veta varför, från vad och hur Socialkontoret i Mölndal så konsekvent misslyckats med att ta mig på allvar, istället så starkt bidragit till att förvärra min hälsa och förlänga att jag är fast hos er. Jag behöver kunna pussla ihop er dokumentation med mina upplevelser så jag bättre kan förstå var det gått fel och inte fungerat.

Allt detta är också orsaker till att jag tappat allt förtroende för samhällets vilja att hjälpa på ett humant och respektfullt sätt. Därför som jag i fortsättningen känner mig tvungen att än mer dokumentera mina egna upplevelser, inkl. spela in mina möten och samtal med myndigheternas representanter och andra relevanta. Dels för att själv kunna lyssna igenom för att bättre förstå, men också för att jag inte längre har något annat val.

Det enda jag har kvar är att skriva och fortsätta publicera min berättelse från att uppleva och genomlida. Det är ett av ytterst få sätt jag har kvar att själv bearbeta och förhindra att jag fullständigt ger upp. Det ger mig i alla fall hopp om att någon kan snubbla på min berättelse, inse allvaret och hjälpa mig.

Jag har också ett annat stort medicinskt beslut som måste tas. Sista månaden så har gallstensattackerna blivit allt värre. Den senaste inträffade i fredags och var ett 10-11 timmar långt helvete att genomlida med obeskrivliga plågor och smärtor. Först runt 6-7 lördag morgon hade det lugnat sig tillräckligt för att jag skulle somna och sova igenom efterdyningarna.

Det måste åtgärdas, men då handlar det med all sannolikhet om operation där gallblåsan tas bort. Efter fredagens upplevelse så ser jag få andra alternativ, för fortsatta plågor av den typen vill jag inte ha mer av. Jag behöver inte mer av det också.

Grejen är bara att det är ett av mina mindre problem. Stenen finns bevisligen och lösningen är operation. Det medicinska problemet kan alltså inte lika enkelt ignoreras på samma sätt som mina osynliga mentala problem som ingen hänsyn alls tas till. Dock är den mentala utmaningen att någon ska sticka kniven i min kropp och skära bort en del av mig jobbig att fundera över med allt annat som också pågår.

Det mesta av det jag beskriver ovan vet Socialkontoret i Mölndal, jag har berättat och förklarat mer än tillräckligt redan. Det finns i er dokumentation om mig och är alltså inga direkta nyheter, men jag tvingas ändå ännu en gång att summera och förklara händelseförloppet för att försvara mina rättigheter.

Det enda jag begär är att få bli behandlad som människa och utifrån mina behov och förutsättningar. Inklusive med hänsyn till allt jag på egen hand gjort och gör för att själv förbättra min situation och mina förutsättningar ta mig upp igen.

Är det verkligen för mycket begärt?

Är det verkligen rätt att jag måste kämpa så här ensam för att bli trodd?

Varför vägrar Socialkontoret i Mölndal ta mig på allvar?

/thomas


Information:

  • Ulla heter egentligen något annat.
  • ” kan förklara” har lagts till i citatets första stycke. Kommer också att korrigeras i nästa uppdatering av boken.