Som barn växte jag upp i 1970-talets Småland. Det var en tid då ytterdörren sällan behövde låsas, knappt ens då vi inte var hemma. Vi hälsade glatt på grannar med förnamn och över kaffe, läsk och kakor. På låg och bit in på mellanstadiet tävlade vi ungar om vem som var aktiv i flest föreningar. Minns jag själv var med i 14-15 stycken ett tag. Det var luftgevärsskytte, schack, fotboll, frimärksklubben, scouterna, gymnastik och allt annat som kunde vara av intresse, fast ibland som föräldrarna tvingat iväg en på, i lilla Moheda där vi bodde.

Moheda från luften augusti 2002.

Moheda från luften augusti 2002.

Alvesta, en mil söderut, var känt som ”Stället där man bytte tåg”. Växjö, i grannkommunen med samma namn, hade regementet I11 och, förstås, fotbollslaget Östers IF som 1968 inte bara hade debuterat i Allsvenskan utan även smått sensationellt, på målskillnad, vunnit hela kalaset. Östers framgångar smittade på hela regionen, fotboll var den stora sporten som det alltid tjötades om.

1978 vann Moheda IF fotbollens division fyra för första gången. Att en håla på knappt två tusen invånare fick spela i trean var stort, gav stoltheten i bygden en rejäl knuff.

Moheda 2002 inzoomat

Kan tydligt se husen där jag växte upp, bondgården nästgårds, järnvägen, ån …

Moheda med sin 1000-åriga historia, kyrkan uppfördes redan på 1100-talet, var en idyll för oss barn att växa upp i. Sågverket och Torsten Ullman AB var dominerande arbetsplatser och det fanns fortfarande mängder av bondgårdar och lantbruk vars traktorer körde kors och tvärs. Vårt hus låg exempelvis nästgårds till en av dom gårdarna. Där spenderades mycket tid bland grisar, kor, hönor, katter, hundar och ute på åkrarna med allt vad det innebar. Det blev inte sällan stopp, i dörren, vid hemkomsten med ett skarpt men mammavänligt:

”Stopp och belägg! Gå in genom källaren så jag får spola av dig i tvättrummet, för i hallen vill jag inte att du sölar ner.” Min mamma på 1970-talet.

Jo, smutsig och nedkletat blev jag inte bara efter alla gånger lagården besökts. Fanns gott om ställen en parvel, i sina bästa undersökarår, i skogen och längs med ”Mohedaån”, som flöt förbi ett stenkast från huset, kunde hitta intressanta saker att hitta på, eller bara göra. Eller ”sattyg” som en del av den mer gnälliga sorten valde att kalla det :p

Dansjön vid Kronobergshed

Dansjön vid Kronobergshed, golfbanan syns också.

På den tiden fanns det stora och matiga abborrar i ån. Dom bästa fiskeställena hemlighöll vi kompisar, grabbar främst, för andra. Mört fastnade också på kroken, men det var inga fina firrar för matbordet direkt, för mycket ben till att börja med. Kräftor fanns det också gott om, och på den tiden fick dom bara fiskas under några korta, intensiva men oftast ljumma och sköna, augustiveckor. Minns det även hände det blev diskussion om vem som hade rätt fiska var… Fast inte så konstigt, inte egentligen, då många huttar hittat innanför västen. Hörde liksom kräftfiske till dessa augusti-kvällar och nätter.

En tid av högflygande drömmar

Kronobergshed, den gamla linje och postflygplatsen, höll segelflygklubben till. Från vårt hem var det fågelvägen bara fyra kilometer dit. Varje sommar, speciellt soliga dagar, syntes segelflygplanen bogseras upp, koppla ifrån och ses cirkla över bygden letandes varma termiska vindar lyfta och flyga runt i. Så långt tillbaka jag minns finns drömmen där. Att själv, lika fritt som fåglarna, en dag och med bara vindens brus som sällskap segla runt däruppe, högt bland molnen och titta ner på myrstackens myller därunder.

Bogsering segelflyg

Förra bogseringen, sista flykten upp.

Vintern 1982 och jag var 14 år, då var det dags påbörja utbildningen mot egen pilotlicens med den teoretiska delen. Kursen, ledd av medlemmar från klubben själv, innehöll massor av intressanta utmaningar och nya kunskaper som handlade om allt från meteorologins väder och vindar, till hur flygplan är konstruerade och givetvis massa teori om hur dom flygs.

Kursen hölls i motorflygklubbens lokaler på Växjö flygplats, vilket självklart höjde både spänning och intresse. Inte minst efter studiebesöket uppe i tornet, som stått där några få meter från lektionslokalen, så många lektionskvällar.

Våren därefter, direkt efter 15-årsdagen, var det äntligen dags få flyga. Visserligen hade jag redan varit uppe åren då flygklubben arrangerat ”Spaka själv-dagar” och då allmänheten fick komma närmare, titta på planen och även provflyga. Nu var det dock annorlunda, början på äventyret dit jag ville. Själv få flyga fritt däruppe.

Segelflygsbogsering

Högt där uppe, bland molnen.

Det vara bara det att 1983 kom att bli en av dom varmaste och bästa segelflygsomrarna i klubbens historia, och något som självklart ställde till det för oss elever. Vädret var helt enkelt ofta för bra. För svårflyget och krävande för att passa oss nybörjare. Först på kvällarna, när det började bli skumt, så lugnade vindarna ner sig tillräckligt för lektioner och vi elever kunde ge oss upp.

Segeleflyg på startbanan

Uppradade svävare i väntan på flykt.

Minns speciellt året jag blev klubbmästare i antalet vunna höjdmeter. Nästan sju tusen sammanlagt på mina tre bästa flygningar då mätinstrument följt med upp. Dock inte flygningen då jag fick åka hiss efter att reflexmässigt kopplat ur redan på 300.

Hade fått värsta kicken i rumpan, instrumenten reagerade långsammare på den tiden, och bara minuter senare var jag uppe på över 2000 meter. Långa stunder fladdrandes runt sträcket för 5 meter stigning i sekunden. Det var häftigt version värre!

Skyline

Dom åren drömde jag om att bli stridspilot, få flyga JAS Gripen som höll på att utvecklas, och som skulle ersätta Draken och Viggen som framtidens stridsflygplan för flygvapnet. Flyg och tekniktokig, som jag var, var det väldigt fascinerande hur ett litet land som Sverige lyckades bygga ett i grunden instabilt jakt, attack och spaningsflygplan, som förkortningen JAS står för. Framförallt eftersom USA, ensamt och tillsammans med NATO-länder i Europa redan gått bet, upprepade gånger. Men inte vi i lilla Sverige, vi hade dessutom gjort det förr.

Drömmar om digitaltekniken

Sen kom 1980-talet och hemdatorer och skiftade fokus på framtidsdrömmarna. Min första hette Spectravideo 318. Den hade gummitangenter och inbyggd röd joystick.

På den tiden sparades program på bandstationer (kassettbandspelare) och det kunde ta minuter, tiotals minuter att ladda program. För att inte tala om det eviga spolandet fram och tillbaka för att hitta var på bandet just det programmet hade sparats.

Banden kunde vi i alla fall enkelt kopiera i vanliga dubbeldäckade bergsprängare som det konkades runt på då. ”High tech” piratkopiering på sin tid, kanske man kan säga.

I sann pionjäranda sände dåtidens Sveriges Radio, mitt i natten för att inte ”vanligt folk” skulle bli oroliga, ut datorprogram på någon av sina radiokanaler. Minns första gången jag spelade in på kassettband, för att sen ladda och köra programmet i Spectravideon. Var nästan magiskt sitta där och, efter lite svettigt fumlande, uppleva att radioinspelningen faktiskt fungerade. Vad programmet gjorde minns jag inte, bara att det funka. Wow bara!

1986, på våren, åkte jag upp till Sollentuna och Mikrodatormässan. Kommer bara ihåg en monter, nämligen den där den stod. Den, den hette Amiga 1000 (Spelpappan hittar guldkorn: ”Amigan i Sverige”) och för mig var det som om science fiction plötsligt blev verklighet.

Från högtalarna dunkade ”Axel F” (temamelodin till Snuten i Hollywood) och, samtidigt, visade ett närmast trollbindande kalejdoskopmönsterritandes program upp färger och mönster som, sa dom, aldrig någonsin skulle upprepas. Hakan tappades…

  • Som när svartvit TV fick färg ungefär, bara magnituder större.

Jag var såld, Amigan var framtiden. Den visade vägen till vad som komma skulle och ändå var detta fortfarande jättetidigt, knappt ens början, på det som idag kallas digitaliseringen av samhället, vår egen vardag inkluderad.

Efter det mässbesöket fick datorer en central roll i mina framtidsdrömmar.

Segelflyg lågsniff

I 250 blås, på väg ner för en lågsniff…

Därefter blev det egna företag, import och distribution, egen tidning, utveckling och översättning av program. BBSer, fidonet, hemsida osv fram tills allt kraschade 1999.

Framtidsdrömmarnas återkomst

På den vanliga bussresan till Hagaskolan i Alvesta, där vi från Moheda gick högstadiet, uppstod en diskussion jag aldrig kommer glömma. Året var 1982, eller kanske 1983, och jag full av entusiasm försökte förklara om allt fantastisk man kunde göra med dessa makalösa hemdatorer. Som räkna, skriva in och spara recept och andra databaser och programmera själv, och göra bl.a. bl.a…

Mitt i utlägget blev jag avbruten, av en jämngammal grabb från den andra sidan byn med:

”Va, vet den inte allt redan?

Gör den inte det så är det väl ingenting att ha!”

Den reaktionen har levt kvar sedan dess, numer framförallt som hjälp och påminnelse om att datorer och digitalteknik blir vad vi människor gör den till. Det handlar om vad vi väljer att använda den enorma potentialen och alla dessa fantastiska möjligheter till.

Nu, tre decennier senare, är vi där. Har faktiska varit så i rätt många år redan. Idag ger våra digitala och uppkopplade prylar oss direkt och omedelbar tillgång till världens samlade kunskap och annan information. Inte bara det, vi kan enkelt knyta kontakt, kommunicera och även samarbeta med människor och organisationer, både gränslöst och nästan oavsett var i världen andra, just i tillfället, råkar befinna sig.

  • När jag gick på högstadiet drömde jag om språkresa till Wales.
  • När jag gick på gymnasiet drömde jag om att studera på universitet i USA.

Ingen av dom infriade sig. Inte då!

Idag kan jag bekvämt, exempelvis hemma i soffan så här på vintern, ta del av andra språks världar, deras kulturer och studera på framförallt nordamerikanska universitet. Det är också där MOOC-revolutionen drivs på för högtryck. Redan nu omfattas tusentals öppna kurser av ypperlig kvalitet.

Bara under sista året har jag påbörjat kanske hundratalet kurser. Det fina är dess kravlöshet, att inget tvång finns jag måste traggla igenom bara för att slutföra påbörjad. Är faktiskt en skitdum måttstock på lärande anser allt fler! Ger mig kursen inget eller om det visar sig nivån är för hög, så är det lätt hitta mer passande. Går ju alltid att återkomma igen senare.

Vi kan oftast välja delar, som ifall videolektionerna räcker för oss. Diskussionsforum finns också överallt och där andra elever, som just då tar samma kurs, kan samtala och skapa ännu fler dimensioner och dynamik i lärandet. En mycket intressant form av gränslöst lärande håller på växa fram ur detta.

Det är en fin frihet ha tillgång till detta digitala smörgåsbord få mumsa på.

Nu gillar jag att drömma igen!

Drömmer gärna om allt fantastiskt bra som också sker i omvärlden.

Kommer få hiskeligt svårt låta bli efter ha sett YouTube-klippet:

Inspelningen är från Hans Roslings föreläsning i Visby.

Där en bra källa med urstark trovärdighet.

Räcker bra så!