När jag drog igång den här bloggen i början av april, för snart sju månader sedan, så var det bl.a. som ett experiment för att testa hur långt Sverige och svenskarna har kommit vad gäller öppen källa-rörelsen och delningsekonomin som växer fram över stora delar av världen.

Framförallt sökte jag svar på vilka möjligheter det redan nu finns för öppna och förutsättningslösa samarbeten över internet mellan oss vanliga medborgare om vad som intresserar oss själva att utforska, lära mer om och tillsammans arbeta fram lösningar på vardagens utmaningar osv.

Vad jag funnit är att Sverige är proppfullt av engagerade individer som vill förändra, som bloggar om det som intresserar dem och har hur mycket som helst att säga om det mesta.

Men ungefär där tar det stopp. Kommunikationen är väldigt enkelriktad och i praktiken har alla mina försök till att vidareutveckla resonemanget mötts av tystnad, vilket även gäller då jag skrivit kommentarer på otaliga bloggar där jag gett mitt perspektiv på ämnet och ställt frågor i försök att vidareutveckla det bloggaren påbörjat resonera om.

Samma sak gäller mina försök bjuda in till samarbete här på bloggen om att tillsammans vidareutveckla gemensamma intressen på nya sätt.

  • Kanske har jag varit för rak och öppen om att vi faktiskt kan göra skillnad?
  • Kanske har jag varit för otydlig om att det inte handlar om något stort åtagande?

Mest är jag dock inne på att det handlar om något så enkelt som att inte våga gå utanför sin egen bekvämlighetszon, alltså våga prova på något nytt som kan vända upp-och-ned på det man är van vid.

Det har jag full förståelse för, det är nämligen det som också var en av mina målsättningar med den här bloggen, att våga mig ut på okänt vatten och utmana det som tidigare begränsat min egen tillvaro och möjligheter till utveckling och bättre liv.

Att misslyckas är att lära och förstå

Mitt bloggande här, alla digitala kanaler jag skapat runt Baksteg, alla kommentarer jag skrivit på andras bloggar och mycket av mitt twittrande från @Baksteg är en kavalkad i misslyckanden, sett utifrån det synliga resultatet.

För mig personligen är det däremot en stor framgång. Det jag lärt mig genom att våga prova, våga skriva om och sticka ut i viktiga samhällsfrågor har gett mig ovärderlig erfarenheter som jag tar med mig och kan bygga vidare från.

Jag har lyckats övervinna mina egna rädslor och mentala begränsningar som så effektivt stängde in mig i bekvämlighetszonen.

Därför var det ett enkelt beslut att stänga ner forumet och sidorna med erbjudande, roller och annat eftersom dom inte längre behövs. Framförallt eftersom min tid nu behövs till alla nya idéer och projekt jag under resans gång kommit på och hunnit påbörja utveckla.

Så, tack till dig och alla andra som hjälp mig misslyckas genom att våga prova och på så sätt fått svar på många av dom frågetecken jag hade.