Allt oftare hör vi, framförallt från traditionella media-organisationer såsom tidningar, radio och TV, hur viktig den granskande och grävande journalistiken är. Oftast sägs det i relation till någon form av makt, att meningen med att granska och gräva handlar om att ”hålla koll så allt går rätt till”.

New York 1974

För mig handlar granska och gräva om tre delmoment:

  1. Identifiera att något har hänt
  2. Undersöka varför det hände
  3. Förstå vad det kan leda till

Det låter ju inte så komplicerat, eller hur?

Men, hur fungerar det i dagens mediaklimat där inte minst digitaliseringen har skrivit om förutsättningarna i grunden. Där det förr krävdes stora organisationer och kostsam produktion och logistik att samla in, producera och leverera journalistik till konsumenterna.

På den tiden krävdes det ordentligt med kapital och andra resurser och därmed så fanns det av helt naturliga orsaker inte så många aktörer som konkurrerade om oss konsumenter. Dessutom fanns det massor av begränsande lagar och andra regler som bara det krävde en massa byråkrati att hålla reda på.

Digitaltekniken förändrade allt för alltid

…men ändå verkar vi konsumenter, speciellt här i Sverige, ännu inte ha fattat det maktskifte som skett så snabbt bara sista 10+ åren.

Föreläsningen med Seth Godin spelades in redan 2009, alltså för drygt fem år sedan. Seth är inte ensam, vi är många som sedan länge förstått varför och hur digitaltekniken skulle förändra vårt gemensamma samhälle.

Första gången jag ringde upp från min dator till en annan med modem förstod jag vad som höll på att ske. När jag något år senare startade min egen BBS och kopplade upp mig mot fidonet (då internet fortfarande var begränsat till framförallt akademiska institutioner) blev det kristallklart.

Jag kunde koppla upp mig mot i princip hela världen från min egen dator och kommunicera direkt med personer från andra länder och med intressen som matchade mina egna.

Visst, på den tiden tog det dagar, veckor, för meddelandena att komma fram. Telefax och telefon var självklart snabbare, men för oss entusiaster spelade det absolut ingen roll. Detta eftersom datorerna lät oss organisera informationen mycket smartare och användbarare.

Och snabbt gick det att plocka fram och hitta guldbitar i historiken och dom diskussioner andra redan satt igång.

Framtiden är redan här

En av mina favoritsvenskar är Stefan Hyttfors. Stefan är en av få i vårt avlånga land som tidigt inte bara förstod vad digitaliseringen faktiskt handlar om, han förstod även vikten av att berätta och förklara för oss andra inte bara om vad som skett utan också om allt nytt och bättre som kommer…

Inspelningen ovan är från Webbdagarna 2012 och redan då var det inte första gången Stefan berättade om framtiden.

Framtiden är redan här och du är välkommen att vara med!

Men, för att vara med så måste du även aktivt välja själv. Det går inte att passivt sitta och vänta på inbjudningen till framtiden!

Vad av följande har du redan nu?

  • Dator
  • Smarttelefon / surfplatta
  • Tillgång till internet

Det är allt du behöver för att komma igång. Resten är upp till dig och hur du väljer att använda dom digitala möjligheter du redan har.

Valet är helt och hållet upp till dig om du vill fortsätta vara en passiv massmedia-konsument eller en aktiv deltagare i det digitala samhälle som redan är här och som vidareutvecklas i allt raskare takt.

Journalistiken från förr

När jag växte upp på 1970-talet så var journalistiken något helt annat än den vi ser idag. Jag vet eftersom min pappa, Lasse ”Edde” Svenson, var en mycket uppskattad frilansande lokaljournalist för Smålandsposten hemma i Moheda där jag växte upp.

Redan som liten parvel följde jag med pappa ut på uppdrag och jag kan fortfarande minnas hur spännande det var följa med och uppleva hela processen – Från intervjuandet, skrivandet och fotandet till att följa med in till dom olika redaktionerna (både lokala och huvudredaktionen i Växjö). Pappa var mycket uppskattad av alla, inte minst av både chefer och medarbetare. Antalet gånger jag av chef- och lokal-redaktörer fick höra vilken fantastiskt eldsjäl min far var är oräkneliga.

Det gällde även från läsarhåll. Under de årtionden som pappa frilansade så var det inte många dagar som det inte fanns en liten notis eller annan artikel om något lokalt från lilla Moheda i tidningen.

Det återspeglades också i prenumerationsstatistiken. Moheda låg konstant i toppen vad gällde hur stor andel av befolkningen som fick SMP hemlevererad varje utgivningsdag. Något som tidigt fick mig att förstå att läsarna framförallt var intresserade av att läsa om sånt som berörde dem, det som hände lokalt i deras egen vardag.

Beviset på pappas inflytande blev tydligt då han till slut trappade ner och slutade. Då dom dagliga notiserna och artiklarna från Moheda blev allt mer sporadiska. Det dröjde inte speciellt länge innan detta även syntes i prenumerationsstatistiken…

Gammelmedia har fastnat i sin egen makthistoria

Jag gav själv ut en tidning under några år (1996-99), den hette AmigaInfo och handlade om Amiga-datorn. Det var några otroligt lärorika år, även om det var mycket strul som till slut brände ut mig. Att jag överhuvudtaget startade tidningen beror med all sannolikhet på det min pappa lärde mig och alla år som jag följde med honom. Först som sällskap och senare som fotograf. Under dom åren spenderade jag många timma i mörkrummet och framkallade filmrullar och foton som skulle in i tidningen.

På den tiden var schemaläggning ledordet för media. Tidningarna skulle ju ut i rätt tid. Samma sak gällde för både radio och TV där alla sändningarna i etermedia skulle ut på bestämda klockslag.

Där någonstans har traditionell media fastnat. Den makt som gammelmedia (papperstidningar och etermedia i form av radio och TV) då hade att schemalägga och därmed styra sin publicering blir allt mer betydelselöst i dagens allt mer digitaliserade och uppkopplade samhälle.

Det finns idag litet behov av planerad schemaläggning av massmedia!

Just det, det som före internet styrde vår konsumtion av nyheter och andra former av massmedium gäller inte längre. Ändå klamrar sig gammelmedia fast vid den tidens mätpunkter i form av antalet läsare, lyssnare och tittare utifrån deras schemalagda utgivningar.

Vi konsumenter får allt oftare höra hur dessa traditionella media-organisationer har problem, måste skära ner på personal, på kontor och att detta är allvarligt för framförallt nyhetsförmedlingen och inte minst då granskningen av makten.

  • Vad har då gammelmedia gjort för att hänga med i digitaliseringen?

Inte mycket alls som jag ser det. Istället har det mest handlat om att på något sätt försöka behålla sin schemaläggande makt över vår vardag. Att vi som konsumenter ska fortsätta anpassa oss efter tider som inte passar in i våra egna liv. Inte nu längre när vi enkelt kan söka efter bättre information och fakta på internet. Inte nu när vi allt enklare via olika digitala kanaler själva kan komma i kontakt med dem som upplevt något, som har kunskapen, som vi kan ställa direkta frågor till och få snabba svar.

Inte nu när vi på internet själva enkelt kan organisera oss i virtuella mötesplatser där vi kan dela med oss av våra egna erfarenheter och samarbeta öppet och fritt om något som har betydligt större möjligheter att förbättra vår egen vardag än den mellanhand och tolkare av information som traditionella massmedia-organisationer, inkl Public Service, faktiskt är.

Fastnat i ”Att något hänt”

Av dom tre delmomenten jag listade ovan, så anser jag att gammelmedia kört fast i den första – Att något hänt. Detta som ett resultat av att ha valt ignorera digitalteknikens faktiska möjligheter och potential. Man har helt enkelt valt att klamra sig fast vid den maktposition som schemaläggningen historiskt gett dem och som fungerade så bra före internet.

Istället för att ta reda på varför något utvecklats till ett att och därefter berätta om dom bakomliggande orsakerna och hur det kan komma att påverka oss i framtiden, så har man istället valt den enkla och snabba vägen. Vägen som ger klickvänliga rubriker och således läsar-, lyssnar- och tittar-siffror som bekräftar ens inflytande och således marknadsandelar.

Receptet är lika enkelt som dåligt:

  • Skuldbeläggning och publik hudflängning!

Det handlar helt enkelt om att hitta någon som är skyldig till ”att något hänt” och sedan krama ut så mycket som möjligt av situationen man då själva skapat.

Framförallt när någon annan med makt, såsom det politiska etablissemanget eller någon stor företagsledare, är identifierbar. Då går drevet igång och gammelmedia jagar livet ur sina offer.

Offer som kastas ut i den offentliga debatten och avkrävs detaljerade svar och erkännanden som sedan förvandlas till klickvänliga rubriker där förmedlare, gammelmedia, allt för ofta slår sig för bröstet om hur duktiga dom varit om att avslöja ”att något hänt” och att dom även både avslöjat och lyckats avkräva skuld av den person och/eller organisation som orsakat eländet.

Till vilken samhällsnytta?

…är något jag under lång tid funderat över.

  • Vilka förbättringar av vårt gemensamma svenska samhälle har denna jakt på offer att skuldbelägga lett till?
  • Hur har det påverkat din egen vardag?
  • Vilka förbättringar av dom samhällsfunktioner, som ständigt återkommer, har gammelmedias jakt på nya klickvänliga rubriker lett till?

Men framförallt:

Vilket val har du gjort?

Jag var nog inte äldre än 5-6 år då jag fick min första bild publicerad i Smålandsposten. Jag följde med pappa ut på ett uppdrag, som så många gånger förut, men den här gången fick jag nog. Jag hade ju sett hur pappa gjorde när han fotograferade och vad är det barn gör då. Jo självklart ”Kan själv!”.

Jag minns att pappa inte tyckte det var någon bra idé, det skulle ju publiceras i tidningen så det var viktiga saker och jag var inte gammal nog än för att klara det.

Det var i alla fall vad han sa, men dom som skulle fotas tyckte annorlunda. Dom kände både pappa och mig och tyckte det bara var roligt att ”grabben ville följa i farsans fotspår”. Bilden blev jättebra och jag var stolt i flera veckor efteråt.

Det var så det var med journalistiken på den 1970-talet. Den var en del av det lokala samhället och vi vara välkomna överallt dit vi kom. Det var också ofta pappa och jag hade jour, framförallt helger, på lokalredaktionen i Alvesta. På somrarna ofta under veckor i streck då dom fast anställda hade sin semester.

Det var aldrig några sura blickar eller kommentarer från några av dom fast anställda på tidningen. Tvärtom, farsan var en legend – ”Den sista fast anställda frilansaren” – fick jag höra, ofta.

Tack vare dom åren och den insyn pappa gav mig om vilken viktig uppgift journalistiken på den tiden fyllde så är det med bestörtning jag idag följer vad det nu håller på att utvecklas till.

Men det är också vårt val som media-konsumenter. Det är vi som väljer att fortsätta att dagligen utsätta oss för den hysteriska jakt på ”att något hänt” och ”vem som är skyldig” som gammelmedias ägare styrt in dagens journalistik på.

Jag har valt att inte längre låta mig dras in i den dystopiska och allt hopplösare bild av verkligheten dessa organisationer, inklusive Public Service, allt desperatare målar upp. Bara för att på något obegripligt sätt göra sig själva relevanta i det öppna digitala samhället som gjort oss från passiva media-konsumenter till aktiva deltagare i utvecklingen av framtidens samhälle.

Vilket val har du hittills gjort?