Jag har just sett tredje och sista delen av Ann Heberlein serie Mina två liv. Nu sitter jag här och funderar över allt jag kände igen från Anns och alla andra medverkandes berättelser.

bipolar

Jag känner igen mig inte bara hur jag mår just nu utan kan också reflektera tillbaka på min egen historia, allt jag upplevt och genomgått hittills under mina 47 år.

Det blogginlägget skrev jag för snart en månad sedan, således före Mina två liv hade publicerats. Jag väntar fortfarande i kö för att få min diagnos, få veta vad samhället kommer att klistra på mig för etikett så att jag äntligen kan få möjlighet att utgå från något som andra faktiskt kan förstå.

Mina dialoger med läkare, terapeuter och andra har fått mig att förstå att diagnos – att jag är någon mental etikett – är enda sättet för mig att hitta rätt i samhället. Jag behöver det som utgångspunkt för att få innehållsdeklaration och en beskrivning som andra kan förstå orsakerna bakom att mitt psyke är något mer avancerat än åkattraktionerna på Liseberg några kilometer från där jag bor.

Happy & Sad

Jag gillar inte etiketten bipolär, framförallt som den innehåller ”bi” som om det bara fanns två lägen. Få av historierna i Mina två liv berättar om någon magisk knapp som får drabbade att svänga mellan antingen/eller, alltså att hen antingen är manisk eller deprimerad.

Att vänta i kön lät mig koppla från…

När jag äntligen fick positivt svar på remissen, att jag var accepterad och kommer att få hjälp, och förhoppningsvis rätt diagnos, så släppte mycket för mig. Äntligen fick jag möjlighet att koppla bort den externa pressen och kraven från Psykisk ohälsa i Sverigedet anonyma samhällets osynliga krav på mig. Jag fick en paus från det samhällssystem som enligt Socialstyrelsen gjort att 20-40% av befolkningen i Sverige är drabbad av psykisk ohälsa.

Bilden till höger är från sidan 9 i Socialstyrelsen rapport Psykisk ohälsa bland
unga från 2013. Den markerade texten nämner dock befolkningen, vilket jag tolkar som alla som bor i Sverige.

20-40% motsvarar alltså 2 till 4 miljoner personer bara i Sverige. Lägger vi till alla som indirekt drabbas såsom familj, vänner och arbetskamrater så kan vi nog utgå från att över halva svenska befolkningen påverkas av dessa etiketter.

Ändå hanteras det som om det är unika händelser, något väldigt personligt som det skall hymlas med!

Tack vare den paus jag fått, medan jag väntar i kön, har jag fått tid att fundera. Jag har även använt mig av dom möjligheter vi idag har att själv lära mig mer om detta och mycket annat.

Tack vare pausen från samhällets alla krav, måsten och konstiga schemaläggningar så har jag fått tid att processa mina tankar och bearbeta dem med hjälp av all ny kunskap jag tagit del av, inklusive mängder av fantastiskt intressanta och givande dialoger med vanliga människor runt om i Sverige och världen.

Skammen

Jag hade länge skamkänslor över hur jag betedde mig, speciellt mot nära och kära. Nu förstår jag att det inte är något unikt för mig, det är något som majoriteten av dem jag pratat med också tydligt haft/har. Anns serie visar, i alla fall för mig, att den egna skammen över att ha vad samhället definierar som psykisk ohälsa, en sjukdom, är väldigt vanligt.

Jag känner ingen skam längre. Istället är jag förbannad över hur illa samhället har hanterat detta. Inte minst när jag läste Socialstyrelsens rapport från 2013 ovan blev jag extra förbannad.

Deras egna beräkningar, från enkäter m.m., säger att 2-4 miljoner i Sverige redan är drabbade. Att kön är minst 6 månader för mig, därför att behoven är så fruktansvärt stora, är ytterligare bevis för mig om att min skam varit missriktad, introvert om mig själv.

När ska det offentliga Sverige, våra folkvalda politiker, sluta tjafsa som i morse när…

Partiledardebatt…ovanstående höll låda i riksdagen.

Så lite ansvar, så mycket skylla ifrån sig 🙁