För några dagar sedan twittrade jag ut…

…och nu när jag fått lite distans till påståendet så känns det som en allt bättre fungerande utgångspunkt.

Vi behöver nog bara utgå lite mer från oss själva, för visst försöker nog dom allra flesta av oss göra sitt bästa?

Vad är det då som gör att vi tappar tålamodet, att vi glömmer bort att andra inte har den kunskapen i just den situationen, så att dom kan lösa det vi själva tycker är en rätt simpel utmaning?

Har funderat mycket sista tiden över hur stort utrymme vi ger andra att förstå och kunna sätta sig in i situationer. Trycket i det samhälle vi nu har gör ju knappast det lättare ge andra det utrymme och tid som dom ofta faktiskt behöver. Som du själv skulle behövt om roller var omvända.

Mina funderingar har även hjälpt mig att ge mig själv mer tid och utrymme, att sluta ifrågasätta det jag ”tycker jag faktiskt sedan länge borde kunna”. Samhället idag är i ständig förändring, men samhällssystemet har halkat efter allt mer och fungerar allt sämre för att hjälpa oss utvecklas.

Nu försöker jag utgå mer från att alla faktiskt försöker sitt bästa och istället för att kritisera, när det inte går tillräckligt snabbt för mina behov, så är det upp till mig att försöka visa och förklara på ett smartare sätt.