Om några dagar är det exakt sex månader sedan jag sist skrev något i min personliga dagbok. Visserligen har jag under min livstid inte haft någon större rutin på skriva just dagbok, men av olika anledningar så är fortfarande det inlägget min viktigaste ledstjärna för mina egna framtidsutsikter.

Det här var även första gången jag, på vettigt sätt, beskrev vad ALF-modellen handlar om.

—8<…

2014-11-21 – Förstår mig, mina behov och vad jag kan erbjuda!

Mitt problem handlar inte om att jag inte förstår samhället, det handlar om att samhället inte vill förstå mig!

Vaknade precis alldeles klarvaken, kl 2:34 mitt i natten, och klarsynt då jag helt plötsligt förstod vad jag är. Vilken jävla resa det varit hit alltså.

Handlar om tre saker:

  • Använda
  • Lära
  • Förbättra

…i en evig loop!

Jag kan suga i mig och förstå kunskap, fakta och annan information på mitt eget unika sätt. Grejen är bara det att jag inte kan hitta orden och sätten att på ett enkelt sätt beskriva något. Ungefär som när man lär sig ett nytt språk, man förstår först det man läser och hör från andra men det tar tid innan man själv kan svara lika nyanserat och beskrivande som dem.

Undan för undan förstår jag omvärlden lite bättre och i samma takt hur den kan förbättras. Det är därför som jag så snabbt bli uttråkad när något blir en rutin, en upprepning och jag inte ges möjlighet att genomföra förbättringar som jag då ser skulle göra att rutinen fungerar bättre och att samhällsnyttan och vår egen utveckling – evolution – skulle tjäna på det.

Eftersom jag inte riktigt kan beskriva det jag ser så hamnar jag snabbt i konflikt med dem runtomkring och fram tills nu har jag inte förstått att det är just det som lett till alla de problem och misslyckanden jag hittills till slut hamnat i.

Det beror dock inte bara på mig utan även på att omvärlden inte alltid vill lyssna på mig. Förmodligen därför att dom runtomkring inte anser sig ha tid att lyssna och förstå det jag har att säga. Trots att det gång efter gång visar sig att jag är inne på rätt spår, bara inte kan förklara alla detaljerna än.

Fram tills nu har det fått mig att söka efter fel hos mig själv, att det är jag som är problemet och på något sätt måste fixas. I viss mån har det självklart varit så, men nu har jag fått insikten jag letat efter – Den som gör att jag äntligen förstår hur min kunskap och kapacitet behöver användas för att både fungera bäst och vara till störst nytta för fler.

  • Jag är en problemlösare
  • Jag kan snabbt analysera och sätta mig in i situationer och problem
  • Jag kan sedan hitta nya perspektiv och lösningar

Det är så jag fungerar och för att inte hamna fel så måste jag hela tiden matas med nya utmaningar och problem, annars låser det sig snabbt. Jag är som Messi, behöver en fri roll helt enkelt!

Det jag behöver är att hamna i en stimulerande intellektuell miljö där jag tillsammans med andra kan utveckla detta till nytta. Där dom runtomkring förstår hur jag fungerar och ser fördelarna med det. Att vi tillsammans kan resonera och komma fram till lösningar som kan förstås och kan börja införas.

För mig handlar det om helheten och detaljer, men jag kan inte fastna i detaljerna eftersom det är då det börjar gå snett.

Där någonstans kan vi börja nysta vidare för att hitta en roll i samhället där jag både får fortsätta utvecklas och vara till nytta.

Har svårt att se någon annan framtidsriktning för mig!

Något annat vore slöseri och handikappande av min kapacitet!

—8<…

Jag skrev inlägget kort tid efter att min psykiska hälsa totalkraschat. En krasch som slutade med att mina två närmsta vänner, mitt i natten, kom och körde in mig till psykakuten på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Den natten hade jag gett upp allt hopp om att någonsin få den hjälp som behövdes. Jag orkade inte kämpa i motvind längre, allt bara kändes meningslöst.

Om bara några dagar har det gått exakt ett halvår. Ett halvår där jag fortfarande väntar på att samhället ska få tid hjälpa mig.

Dock känner jag mig inte ensam längre. Tack vare:

  • personer som mina båda vänner som mitt i natten, mitt i sin egen vardag, bestämde sig för att sätta stopp för min självdestruktion.
  • min läkare som jag nu har fullt förtroende för och som nu fungerar som min personliga livvakt mot det samhälle som glömt bort hur ta hand om människorna som lever i dess vardag.
  • alla fantastiska medmänniskor jag tack vare digitaltekniken nu kan prata med, kan resonera och dela erfarenheter med.

Tack vare alla dessa enskilda personer som visat genuint intresse för vem jag är, vad jag är och faktiskt också vad jag vill och varför så har mitt framtidshopp återvänt.

Tillsammans kan vi göra morgondagen, nästa dag i vår gemensamma vardag lite ljusare, lite bättre och sakta men säkert ge fler möjligheten att börja känna samma hopp om en bättre framtid. Det framtidshopp som jag under de sista sex månaderna känt växa fram…

…för visst tusan kan vi tillsammans bygga ett mycket bättre samhälle än den katastrof så många fortsatt tvingas må dåligt i idag?